Våld i unga parrelationer : En analys av närståenderekvisitets tillämpning

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Uppsala universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: I uppsatsen studeras våld i parrelationer mellan unga och omyndiga personer utifrån närståenderekvisitet i BrB 4:4a st. 1. Bestämmelsen om fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a är främst tänkt att ta sikte på sådant våld som en gift man utövar mot sin hustru. Om ett par inte bor tillsammans eller är gifta förutsätts att parterna betraktas som närstående för att de ska omfattas av bestämmelsen. Högsta domstolen konsta­terar i NJA 2004 s. 97 att för att ses som närstående ska förhållandet präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet som gör att den ut­satta befinner sig i en särskilt utsatt situation. Rättsfallet avsåg en vuxen parrelation. Hur närståenderekvisitet ska tolkas när det gäller parrelationer mellan unga och omyn­diga är inte helt tydligt. I uppsatsen redogörs för åtta rättsfall från underinstanser som prövat huruvida ett par som inte är sammanboende eller gifta är att betrakta som närstående enligt BrB 4:4a st. 1. Tre av dessa rättsfall avser vuxna parrelationer och fem rättsfall avser parrelationer mellan unga och omyndiga. I samtliga fall har dom­stolen utgått ifrån de faktorer som anses vara av betydelse för bedömningen enligt NJA 2004 s. 97. I uppsatsen lyfts av den anledningen skillnader som görs i bedöm­ningen avseende vuxna parrelationer och parrelationer mellan unga och omyndiga. Min slutsats är att praktisk bindning inte bör utgöra en förutsättning för att ett par ska betraktas som närstående. Vid bedömningen av om någon befinner sig i en särskilt utsatt situation menar jag även att omständigheter som tyder på att den utsatta be­finner sig i en normaliseringsprocess kan tala för att så är fallet. Vidare menar jag att en ungdom, som står under vårdnad av sina vårdnadshavare eller som bor med sin familj, fortfarande kan befinna sig i en särskilt utsatt situation. Uppsatsen visar att ungdomen i sig innebär en särskild sårbarhet. Denna sårbarhet bör tas i beaktande vid bedömningen av huruvida någon i det enskilda fallet har befunnit sig i en särskilt utsatt situation.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)