Föräldraansvaret vid bedömningen av personlig assistans

Sammanfattning: Det har inte alltid varit en självklarhet att personer med funktionsnedsättning ska åtnjuta samma rättigheter som andra människor. Synen på funktionsnedsättning och funktionshinder har förändrats över tid, från något individrelaterat till en numera miljörelaterad nedsättning. Den förändringen innebar att det blev enklare att ställa krav på samhället för anpassning och delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft år 1994 för att stärka funktionshindrades ställning i samhället. Detta genom att konkretisera insatser och fastslå att stöd och särskild service ska vara en rättighet för de som omfattas av lagen. Personlig assistans är en av insatserna, vilka uppställs i LSS. För att vara berättigad personlig assistans krävs att den enskilde har stora och varaktiga funktionshinder och behöver hjälp med sina grundläggande behov, 9 a § 1 st. LSS. Målet med insatsen är att ge den enskilde frihet att bestämma om och vid vilka tillfällen hjälpbehov finns. Insatsen kan ges till såväl vuxna som barn, så länge personen inte fyllt 65 år. I förarbetena till LSS framgår att, då insatsen ska ges till barn, är det främst barn med så pass svåra nedsättningar att annan hjälp från skola, barnomsorg och hälso- och sjukvård inte är tillräckligt, som de kan bli berättigade assistans. Utifrån 51 kap. socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB, om assistansersättning framgår att föräldraansvaret ska beaktas vid bedömningen av personlig assistans för barn. Det innebär att endast hjälpbehov utöver vad som bör omfattas av ett normalt föräldraansvar berättigar personlig assistans. Problemet är att det inte finns ett sätt att fastställa vad som omfattas av ett normalt föräldraansvar, varför såväl LSS-handläggare som domare hamnar i en svår situation när en sådan bedömning ska göras. Vid en närmare genomgång av den rättsliga praktiken, i form av en kvalitativ studie, påvisas att vissa förvaltningsrätter menar att föräldraansvaret får sträcka sig längre än för ett genomsnittligt utvecklat barn. Detta då det finns en stor variation av vad som anses normalt. Samtidigt menar Försäkringskassan att inga individuella skillnader ska beaktas vid bedömningen av personlig assistans för barn. Enligt min mening verkar det sammantaget finnas svårigheter i att formulera vad som anses som normalt föräldraansvar och inte. De prejudicerande mål som finns, är långt ifrån uttömmande och avser vanligen barn med flerfunktionshinder och omfattande hjälpbehov. Det åvilar således kommunen och Försäkringskassan, vilka är beslutsfattande organ i första instans, att utforma enhetliga bedömningar, för att därigenom uppnå rättssäkerhet och förutsebarhet. Avsaknaden av en metod i att fastställa föräldraansvaret gör att myndigheterna därmed har ett ansvar att uppnå enhetliga bedömningar, detta i kombination med ett stort tolkningsutrymme. Sammanfattningsvis anser jag därför att det blir problematiskt om myndigheter såsom Försäkringskassan, utformar egen myndighetspraxis. Utformningen av sådan praxis ställer höga krav på att utgångspunkten hela tiden är gällande rätt. Om myndighetspraxis avviker från rättsliga normer går det inte att förutse avgöranden i de enskilda fallen. I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande framgår att inga individuella skillnader ska göras i bedömningen av personlig assistans för barn. Samtidigt är LSS utformad för att insatserna ska bidra till ett individuellt stöd för den enskilde. En individuell bedömning är förutsättningen för att ett barn ska få den omvårdnad som svarar mot barnets behov.