Det är som att de inte finns! : En studie om några lärares arbete på gymnasiesärskolans individuella program.

Sammanfattning: I studien undersöks hur några lärare på gymnasiesärskolans individuella program uppfattar och beskriver sin undervisning för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar i ämnesområdet natur och miljö. Anledningen till att jag intresserar mig för detta är det dilemma som ofta uppstår på min arbetsplats då ämnesområdesplanerna och kunskapskraven kommer på tal. Frågor som kommer upp handlar om vad lärare ska lära eleverna och vad de har nytta av i framtiden. För att placera undersökningen i ett större sammanhang har jag fördjupat mig i tidigare forskning om arbetet med elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar och om hur lärare förhåller sig till läroplanerna. Studien har utgått från ett fenomenografiskt förhållningssätt och innefattar semistrukturerade intervjuer och icke deltagande observationer. För att analysera resultatet har jag använt mig av relationen mellan fenomenografi och pragmatism. I huvuddrag visar resultatet det komplexa med att vara lärare på gymnasiesärskolans individuella program. Framför allt genom den krock som uppstår mellan vad lärarna bedömer att eleverna ska lära sig och hur de tolkar kursplanerna och de värdeord som står i dem. Det uppstår en känsla av att eleverna inte finns, då kunskapskraven är allt för höga för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar, samtidigt som tolkningen av framför allt ordet delta gör att lärarna känner en frustration över vad eleverna behöver lära sig. Det framgår också av resultatet att målet med undervisningen för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar är att eleverna ska bli så självständiga som möjligt och att undervisningen fokuserar på vad eleverna har nytta av i livet efter skolan.