Luftrumssamordning i kris och krig

Sammanfattning: Denna uppsats berör luftrumssamordning och dess svårigheter i kris och under krig. I en tid då alltfler vill utnyttja luftrummet är det av vikt att detta kan samordnas utan risk för vådabekämpningoch kollisioner. Vidare måste den valda luftrumsstrukturen ge möjlighet till befälhavaren attmaximera sina insatser utan begränsningar. Denna uppsats belyser anledningarna till varförluftrumssamordning och kontroll av luftrummet är viktig genom att ge ett antal historiska exempeloch dra slutsatser av dessa. Inledningsvis ges också en historisk återkoppling om vikten av attkunna samordna luftrummet. Därefter beskrivs principer för hur samordning utförs i Sverige i dag.Detta utförs främst genom att använda krigsflygvägar, basrestriktionsområden, flygrännor ochgeografisk separation mellan luftvärn och flygstridskrafter. Därefter har det sätt som NATOgenomför sin luftrumssamordning studerats. Detta sätt innebär en större flexibilitet att förändraluftrumsstrukturen mellan varje dygn. Efter detta har en jämförelse mellan den svenska ochNATO-modellen gjorts. Skillnaden mellan den svenska modellen och NATO-modellen synes varaatt NATO-modellen verkar vara mer dynamisk och kan lättare förändras med ett snabbare förloppän den svenska. Vidare innehåller uppsatsen en del som beskriver vilka som har behov att utnyttjaluftrummet. Speciellt vikt kan läggas vid både vapen och spaningssensorers längre räckvidd.Byggt på de slutsatser som dragits genom de olika kapitlen ges ett exempel på hur en enkelluftrumsstruktur skulle kunna se ut. Denna struktur baseras i huvudsak på principen att geografiskseparera olika element.