Taktikanpassning : en eftersträvansvärd förmåga

Sammanfattning: De senaste åren har Försvarsmakten genomgått en stor förändring från invasionsförsvar till ett flexibelt insatsförsvar. I takt med denna förändring har även karaktären på de uppgifter som insatsförsvaret ställs inför ändrats. Ett exempel på detta är insatsen i Adenviken där hotet är i form av små snabba fartyg med mål och medel som sträcker sig utanför en reguljär styrkas. En av Sjökrigets grundregler är förmågan till taktikanpassning. Detta innebär att man drar erfarenheter från de attacker eller anfall som genomförs, tar lärdom av dessa och utefter denna lärdom tänker nytt för att nå framgång i nästa drabbning. Denna förmåga ses som extra eftersträvansvärd i dagens försvar då tempot i krigföringen och förvirringen ökat i samband med att hotet tenderar att bete sig asymmetriskt. Syftet med denna uppsats är att på ett övergripande plan undersöka förhållandet mellan den ledningsmetod och den ledarskapsmodell Försvarsmakten antagit och de koncept för krigföring försvaret förfogar över, dvs. ledningen och ledarskapets förhållande till taktiken. Det undergripande målet har varit att undersöka vad som förutsätter effektiv taktikanpassning och om de ledar- och ledarskapsmetoder Försvarsmakten antagit bidrar till en effektivare taktikanpassning. Detta är gjort utifrån två fallstudier från det andra slaget om Syrtenbukten 1942 och slaget om Latakia 1973.