ÄR MYNDIGHETSFEL SKÄL FÖR RÄTTELSE?

Sammanfattning: För att det ska vara tillåtet att behandla personuppgifter ska behandlingen ha anknytning till visst ändamål. Den personuppgiftsansvarige; Skatteverket eller Kronofogdemyndigheten, ska se till att de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, att personuppgifterna är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella och att alla tänkbara handlingar vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Detta framgår av 9 § PUL som följer föreskrifterna i EG-direktivet 95/46 artikel 6. Hur långt sträcker sig rättelseskyldigheten enligt Personuppgiftslagen (1998:204) (PUL) jämfört med den annullerade rättelseregleringen i gamla Datalagen (1973:289)? Följderna av denna otydlighet är att väldigt många restförda personer saknar möjligheten att få rättelse av missvisande registrerade uppgifter. Missvisande i denna kontext är att uppgifterna inte på rätt sätt återspeglar den restfördes betalningsvilja. Följden blir betalningsanmärkning hos kreditupplysningsföretag och att uppgifterna blir tillgängliga för allmänheten. Detta för med sig stora svårigheter för den enskilde som t.ex. problem att få hyra en lägenhet eller få ett telefonabonnemang, samtidigt blir förtroendet för myndigheten försämrat. Den enskilde kan komma att känna sig kränkt genom att den personliga integriteten inte har det skydd som individen har rätt till enligt PUL och att de mänskliga rättigheterna inte iakttas. Skatteverket vill försöka ta på sig felet och utföra en rättelse. Skatteverket vill vara rättvis och opartisk och därigenom få förtroende från enskildes sida för myndigheten. Tilliten för med sig att medborgaren försöker göra rätt för sig, men för detta krävs att myndigheten behandlar individen på ett rättvist sätt. Då uppgifterna kommer från myndighetens register och därigenom blir offentliga handlingar hos kreditupplysningsföretagen, är frågan om den enskilde kan kräva skadestånd för kränkning av den personliga integriteten. 1 § PUL stadgar att huvudsyftet med lagen är att skydda människors personliga integritet så att de inte kränks vid behandling av personuppgifter. Hur gör vårt grannland Finland för att få bukt med ett sådant problem? Finland följer inte EG-direktivets text ordagrant, de har infört i sin lagstiftning 29 § PUL att den registeransvarige ska utan obefogat dröjsmål på eget initiativ eller på yrkande av den registrerade rätta, utplåna eller komplettera en personuppgift som ingår i ett personregister och som med hänsyn till ändamålet med behandlingen är oriktig, onödig, bristfällig eller föråldrad. Praxis visar att den registeransvarige har uppmanats av dataombudsmannen att denne ska ta bort anteckningar om betalningsstörning ur kreditupplysningsregistret. Detta när anteckningen visar en oriktig bild av personens betalningsförmåga eller hans vilja att betala.