Sexmånaders- och ettårsregeln : Kortare avbrott – är tolkningen förenlig med förarbetena?

Sammanfattning: Människor arbetar utomlands idag i större utsträckning än vad de gjorde förr. Det medför att de påverkas av andra staters lagstiftning och risken uppkommer att det kolliderar med hemstatens lagstiftning som kan leda till internationell juridisk dubbelbeskattning. Interna förfaranden ökar för att undanröja en eventuell juridisk dubbelbeskattning, däribland finns sexmånaders- och ettårsregeln. En person som är obegränsat skattskyldig i Sverige kan till- lämpa dessa regler genom att uppfylla rekvisit som framkommer av 3 kap. 9 § IL och där- med bli skattebefriad på den inkomst som förvärvas utomlands. Vid tillämpning av sexmånaders- och ettårsregeln får kortare avbrott göras om de inte överskrider mer än sex dagar per hel månad eller 72 dagar per anställningsår som framgår av 3 kap. 10 § IL. Av förarbetena till denna regel framgår att regelns syfte bl.a. är att se till att inte alltför långa avbrott görs från tjänstgöringen och att regeln även ska medföra förut- sägbarhet för en person som arbetar utomlands under en begränsad period och vill göra kortare avbrott från den tjänstgöringen. Uppsatsen syftar till att besvara huruvida tillämpningen av kortare avbrott i samband med sexmånaders- och ettårsregeln är förenlig med förarbetena. Enligt ett ställningstagande från Skatteverket fastställs att avbrott från tjänstgöring i Sverige och tredje land högst får uppgå till åtta dagar per hel månad eller 96 dagar per anställningsår. Det framgår inte hur en ut- räkning görs av dagarna, det medför att en förutsägbarhet inte föreligger gällande hur en skattskyldig träffas av ställningstagandet. Det föreligger en osäkerhet i att Skatteverket till synes får ge ett ställningstagande gällande något som redan är lagstadgat. Slutsatsen av denna uppsats är att tolkningen av kortare avbrott inte är förenlig med förar- betena.