Reningsgrad och optimering av rotzonsanläggningar för enskilda avlopp

Sammanfattning: Två horisontella våtmarksfilter (rotzonsanläggningar) i Anderslöv och Häglinge undersöktes med avseende på deras förmåga att rena BOD7, tot-N och tot-P från avloppsvatten från två enskilda avlopp. Båda rotzonsanläggningarna föregicks av andra avloppsreningskonstruktioner i avloppsanläggningarna, i Anderslöv av en trekammarbrunn och markbädd och i Häglinge av en Aquatron® med urinseparering, Aquatron® fosforfälla och en slamavskiljare. Syftet med examensarbetet var att undersöka om avloppsanläggningarna uppfyllde Havs- och Vattenmyndighetens (HaV) krav på reningsgrad för enskilda avlopp samt att genom litteraturstudier ta reda på hur reningsgraden hos en rotzonsanläggning kan optimeras, bland annat genom val av våtmarksväxter. Vattenprover togs enligt HaV:s rekommendationer på inkommande och utgående avloppsvatten i augusti och oktober och undersöktes med avseende på oncentrationer av BOD7, tot-N och tot-N. Avloppsanläggningarnas totala reduktion av BOD7, fosfor och kväve beräknades utifrån schablonvärden från HaV av ett hushålls initiala halter av dessa ämnen i avloppsvattnet. Reduktionen av närsalter hos båda avloppsanläggningarna låg över HaV:s riktvärden, förutom för tre av proverna. Den första gällde fosforreningen i Häglinge i augusti, vilket berodde på att urinsepareringen och fosforfällan var ur funktion vid provtagningstillfället. Det andra provet gällde fosforreningen i Anderslöv i augusti, där reningsgraden låg strax under riktvärdet. Det tredje provet där reningsgraden låg under HaV:s riktlinjer var BOD7 reduktionen i Häglinge i oktober. Anledningen kan ha varit att urinsepareringen och fosforfällan nyligen hade satts i funktion igen, därmed hade mikroorganismerna förmodligen inte hunnit anpassa sig till de lägre halterna närsalter i rotzonsanläggningen. Vilka växtarter som planteras i rotzonanläggningen visade sig i studier påverka hur mycket BOD, fosfor och kväve som renas från vattnet. Växter som är anpassade för att växa i våtmarksmiljöer är generellt bättre på att rena vattnet. De växterna som renade vattnet mest från studier av rotzonsanläggningar och som kunde växa i Sveriges klimatzon var bredkaveldun (Typha Latifolia), vass (Phragmites australis), jättegröe (Glyceria Maxima) och veketåg (Juncus Effusus). Förutom att plantera växter kan vattenreningen i en rotzonanläggning förbättras av en lång uppehållstid i anläggningen, en area på 5-15 m2/PE (PE = Personekvivalent) är rekommendationen från Naturvårdsverket. Om rotzonsanläggningen är anlagd i en kall klimatzon kan vattenreningen också förbättras genom att isolera anläggningen från kyla och/eller överdimensionera anläggningen för att behålla en god rening vintertid. Fosforreningen kan förbättras genom att välja ett substrat i rotzonsanläggningen som har en hög viktsprocent kalcium, järn och aluminium för att främja fosforadsorption. Grus av pimpsten kan med fördel väljas som substrat i rotzonsanläggningen.