Presumtionsansvar vid skada på omhänderhavd egendom

Sammanfattning: Utgångspunkten i svensk skadeståndsrätt är ett culpaansvar. Den som av oaktsamhet vållar en skada skall ersätta denna. Det vanliga är att den skadelidande har bevisbördan för sitt påstående om att någon annans oaktsamhet orsakat skadan. D.v.s. den skadelidande måste styrka att skadevållarens oaktsamhet orsakat skadan. I vissa situationer, reglerade i antingen lag eller praxis, har dock bevisbördan kastats om. Den som omhändertagit annans egendom har i dessa fall underkastats ett presumtionsansvar. Presumtionsansvaret innebär att besittaren ansvarar för skador som drabbar egendomen medan den är i hans besittning såvida han inte kan visa att skadan inträffat utan hans vållande. Det är alltså en omkastning av bevisbördan. Domstolen har att utgå från att besittaren varit vårdslös och att hans vårdslöshet orsakat skadan. Om alla omständigheter kring en skada blir fullt utredda så leder ett presumtionsansvar och ett normalt culpaansvar utan omkastad bevisbörda till samma slut Se t.ex. NJA 1996 s 564 på sidan 572 där HD konstaterar att då händelseförloppet kunnat klarläggas saknas anledning att ta ställning till om svaranden är underkastad ett presumtionsansvar.. Ett presumtionsansvar innebär alltså i princip ingen skärpning av aktsamhetskravet Agell, Anders, Om presumtionsansvar vid skada på omhänderhavd egendom ur Festskrift till Henrik Hessler, s 3.. Men så fort vårdslösheten eller orsakssambandet med skadan inte är fullt utredda så kan presumtionsansvaret få betydelse för utgången i målet. Som argument för den bevisbördeomkastning som presumtionsansvaret innebär brukar i huvudsak anges att besittaren generellt är den som haft bäst möjlighet att förhindra skadan. Besittaren har dessutom lättare att utreda skadeorsaken. Presumtionsansvaret återfinns i många olika typer av situationer och kan därför se lite olika ut beroende på de faktiska förhållandena. I praxis har tillämpningsområdet för presumtionsansvaret begränsats i vissa situationer där det ansetts slå för hårt mot den som har bevisbördan. NJA 1983 s 617 vilket senare preciserades i NJA 1999 s 197. Ett annat sätt att lösa detta problem är att sänka beviskravet för den bevisbörda som läggs på besittaren. Det är i praktiken av stor betydelse vid tillämpningen av presumtionsansvaret vilket beviskrav som uppställs för brytande av presumtionen. Ett presumtionsansvar med ett lågt beviskrav kan i praktiken ligga nära ett fall där överviktsprincipen tillämpas medan ett presumtionsansvar med ett högt beviskrav ibland i praktiken kan likna ett strikt ansvar. I praktiken kan alltså frågan om vilket beviskrav som tillämpas vara av lika stor betydelse som frågan om bevisbördan ligger på käranden eller svaranden. Den här uppsatsen ger en allmän beskrivning av presumtionsansvaret och koncentreras därefter på en granskning av två frågor. Hur presumtionsansvarets tillämpningsområde begränsats i praxis samt vilka beviskrav som ställts för brytande av presumtionsansvaret. De slutsatser jag dragit i den här uppsatsen är att HD har utvecklat ett nytt sänkt beviskrav. Detta för att öka besittarens möjligheter att motbevisa det antagande om orsakssamband mellan oaktsamhet och skada som presumtionsansvaret ställer upp. Det sänkta beviskravet kan tillämpas i de fall där flera av varandra oberoende händelseförlopp är tänkbara och där det rör sig om tekniskt komplicerade och svåröverskådliga händelseförlopp där det i princip inte går att lägga fram full bevisning. Beviskravet har utformats på så vis att besittaren måste göra det ''klart mera sannolikt att skadan orsakats av en olyckshändelse än att den orsakats av hans vållande''. Jag har även kommit fram till att detta till synes relativa beviskrav kan prickas in som en bevisbördepunkt på en absolut skala. Bevisbördepunkten hamnar då vid graden ''sannolikt'' på den skala över beviskravet som jag presenterar i uppsatsen. HD har valt att begränsa presumtionsansvarets tillämpningsområde genom att göra undantag från presumtionsansvaret i vissa fall. De enda två rättsfallen NJA 1983 s 617, NJA 1999 s 197. där undantag görs handlar om träning av levande djur. Domskälen kan dock tolkas så att undantag kan komma att göras även i andra fall. Rekvisiten för undantag är att det rört sig om en riskfylld verksamhet och att ägaren varit medveten om detta då han lämnade över sin egendom. Dessa rekvisit tycks inte vara särskilt knutna till just levande djur och därför kan nog fler fall med undantag från presumtionsansvar vara att vänta i framtiden. Jag är skeptisk till dessa undantag från presumtionsansvaret. Jag menar att presumtionsansvar är en klart bättre lösning även i dessa fall. Om presumtionsansvaret anses för strängt mot besittaren är en sänkning av beviskravet en mycket bättre lösning än undantag. De argument som talar för presumtionsansvar i normala fall gäller även dessa fall. Det är fortfarande besittaren som har de bästa utrednings och bevissäkringsmöjligheterna. Besittaren är också den som har möjlighet att minimera skaderiskerna. Min förhoppning är alltså att HD vid nästa tillfälle gör en ändring i den praxis som för närvarande får anses gälla.