Nominalböjningen i finska och estniska : Likt och olikt förr och nu

Sammanfattning: Finska och estniska är två närbesläktade språk. De har båda utvecklats ur den sena urfinskan (myöhäiskantasuomi), som vanligen dateras till tiden 1000-1 f. Kr. Efter det skedets slut har de dock fortsatt att utvecklas i nära kontakt, och många företeelser delas av dem båda. Idag uppvisar de ganska stora likheter, men också flera påfallande olikheter. Jag har i denna studie velat granska ett område där bådadera förekommer, nämligen nominalböjningen.   Nominalböjningen inkluderar flera olika företeelser: stammar, ändelser, stadieväxling och vokalharmoni. Jag har fokuserat på de två förstnämnda, men beskriver även de två sistnämnda kortfattat.   Jag har gått igenom de vanligaste stamformerna och samtliga kasusändelser, och försökt att beskriva den språkhistoriska utvecklingen från det gemensamma ursprunget fram till våra dagars finska och estniska. Till min hjälp har jag haft historiska grammatikor för båda språken, för finska främst Lehtinen (2007) och Hormia (1977), för estniskan framför allt Rätsep (1977, 1979) och Kask (1972). Nyare utförlig språkhistorisk litteratur för estniskan saknas.   Skillnaderna mellan språken beror på ljudlagar som verkat i det ena språket men inte det andra. Dessa har resulterat i nya fonetiska förhållanden som i sin tur initierat nya ljudförändringar. Vidare har analogiförändringar och utjämningar ägt rum så att ändelser överförts till ord där de tidigare inte förekommit, och stammar har ändrats så att t.ex. skillnader mellan grundform och böjningsstam minskat eller försvunnit.   Sådana förändringar har ägt rum i större utsträckning i estniskan än i finskan, som oftast uppvisar en mer ursprunglig karaktär. I estniskan har dessutom stadieväxlingen morfologiserats så att den är knuten till grammatiska kategorier istället för till den växling mellan öppen och sluten stavelse som alltjämt är tydlig i finskan. Estniskan har därtill förlorat vokalharmonin. Ju vanligare ordtyper/kasus, desto större diversitet och färre utjämningar.