Ambulanspersonalens upplevelser av misstänkta missförhållanden som gäller barn

Sammanfattning: Introduktion Ambulanspersonalen kan möta familjer där barnen misstänks fara illa i sin hemmiljö. I alla situationer där dessa misstankar förekommer har ambulanspersonalen en skyldighet att upprätta en orosanmälan. Detta görs dock inte alltid vilket kan ha olika orsaker och fall om missförhållanden gällande barn kan missas. Syfte: Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens upplevelser av misstänkta missförhållanden som gäller barn. Metod: Studien var en kvalitativ studie med induktiv ansats. Från tre ambulansstationer i norra Sverige rekryterades nio deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier, “Att vara öppen för intryck i hemmiljön”, “Att göra orosanmälan för att skydda barnet och familjen”, “Att samarbeta med andra instanser” och “Att ha bristande kunskap och vara i behov av stöd”. Ambulanspersonalen beskrev att det var av betydelse att vara observant på tecken som kan tyda på missförhållanden hos barnen. Orosanmälan sågs som ett stöd för att identifiera barn och familjer som behöver stöd av samhällets skyddsnät. Ambulanspersonalen beskrev även kommunikationen med familjen och socialtjänsten som viktig, liksom det kollegiala stödet för en god samverkan och en öppenhet gentemot familjen. Slutsats: Slutsatsen är att ambulanspersonalen behöver ges möjlighet att i teamet inom sin egen verksamhet ha en kontinuerlig dialog om känslor, rutiner och skyldigheter vid situationer då det väckts misstanke om att barn far illa. För att stärka samverkan och öka förståelsen för varandras arbete behövs vidare forskning inom området på nationell nivå. Detta för att på bästa sätt kunna stödja barn och familjer där missförhållanden förekommer.