Staten, seriefaran och filmvåldet : En komparativ studie av riksdagspolitikers argument under serietidningsdebatten på 1950-talet och videovåldsdebatten på 1980-talet
Sammanfattning: Syftet med undersökningen har varit att belysa samhälleliga faktorer och förändringar genom att jämföra argument som framfördes på riksdagsnivå under serietidningsdebatten på 1950-talet med argument i riksdagen under videovåldsdebatten på 1980-talet. De frågor som undersöktes var vilka likheter och skillnader det fanns mellan argumenten under de båda tidsperioderna, och om det fanns några omständigheter som var särskilt bundna till respektive tidsperiod som politikerna lyfte fram. Under serietidningsdebatten var de psykologiska aspekterna ofta kopplade till moralens nedmontering, och i förlängningen kunde detta leda till ett kriminellt beteende.Serierna anklagades ofta för att generera ”antihumana” impulser, och i detta låg fanns en oro för avtrubbning av empati och känslor. Detta skiljer sig från videovåldsdebatten som primärt fokuserade på de psykologiska effekterna som en direkt konsekvens av våldet, däremot innefattade dessa en oro för en nedsatt empati, som i förlängningen kunde leda till aggressivitet. Att barnet själv är i fokus under 1980-talet är också en markant skillnad mellan tidsperioderna. Under 1950-talet hade sociala problem och utbildning företräde framför psykologi gällande orsaksförklaringar till kriminalitet och dylikt, men under 1980-talet hade psykologiska förklaringar fått en central roll. I stället för att, som under debatten om serietidningar, centrera problemet till moral, och att barn ska växa upp till goda medborgare, så är debatten om videovåldet fokuserad på barnets mående. Under debatten om serietidningar framkommer en strävan efter att uppfostra lämpliga medborgare, välanpassade medborgare. Under 1980-talets medievåldsdebatt beskriver politikerna en oro för värderingar som inte är förenliga med det samhälle som eftersträvas, men vilka de önskvärda värderingarna är beskrivs i svepande ordalag, eller inte alls. Under båda tidsperioder uttrycks en oro för rasistiska, fascistiska eller kvinnofientliga värderingar, men till skillnad från politikerna under 1950-talet som beskrev problemet ingående, så erbjöd politikerna under videovåldsdebatten inga närmre förklaringar. Under videovåldsdebatten skiljde sig synsättet gällande våld mot kvinnor, det kopplades nu ihop med pornografi, och behandlades som ett och samma problem. I båda mediedebatter finns det en likartad förhållning till kommersialism, den är ond eftersom den för med sig sämre värderingar och skräpkultur och för att den bidrar till en snabbare spridning. Under debatten om serietidningar så associeras kommersialismen med en amerikanisering. Den ”goda litteraturen” var under 1950-talet en väg till en god välfärd, och anknyter till folkbildningstanken. Folkbildningstanken finns även under 1980-talets debatt, där folkbildning anses vara ett undantag för våldsamma skildringar och skräpfilmerna upplevs trycka undan den goda kulturen. I båda tidsperioder är folkhemstanken tydlig gällande kultur och bildning. Föräldrarollen skiljer sig mellan tidsperioderna. Medan föräldrarna omnämns som drivande för att få till en åtgärd mot medierna, så är synen på föräldrarollens inkompetens annorlunda i det avseende om varför de inte kan styra sina barns mediekonsumtion. Under seriedebatten anses föräldrar inte ha tillräcklig kunskap om god litteratur, och under videovåldsdebatten finns det en oro för ensamstående och heltidsarbetande mödrar i höghusområden, med lite tid att övervaka sina barn. Gemensamt för politikerna under båda tidsperioderna var tolkandet av vad yttrandefrihet innebar och vad den kunde tåla. 1950-talets beslutsfattare valde, trots ett tydligt avståndstagande till serielitteraturen, att föreslå upplysning och information, vilket var något folkhemmets värderingar premierade. Andra världskriget hade avslutats bara några år tidigare och beslutet att inte lagstifta bör även ses i ett efterkrigsperspektiv. Politikerna ansåg att serierna bland annat symboliserade en intolerans, men en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten var en påminnelse om en annan slags intolerans. 1980-talets debatt genererade snabbt i en lagstiftande åtgärd. En anledning till detta var att det redan fanns censurregler för biograffilm, varför censurregler för många politiker inte ansågs vara ett lika stort ingrepp i yttrandefriheten. Att det var rörliga bilder, och därför upplevdes som verkligare än en serietidningsbild, bidrog till att skadans effekter ansågs överstiga det om ett ingrepp i yttrandefriheten. Kravet på att skärpa lagen med en obligatorisk förhandsgranskning avslogs, i stället valde man att arbeta med upplysning och utbildning, precis som under 1950-talet.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)