Näthat, det (straff)fria ordet? - En studie om det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten i förhållande till yttrandefriheten i ett förändrat medielandskap

Sammanfattning: Den tekniska utvecklingen har under den senaste tiden tagit stora kliv framåt, vilka inneburit positiva förändringar för yttrandefriheten. Men parallellt med de nya möjligheterna har det även tillkommit nya problem. Internet, och främst sociala medier, har blivit en kommunikationsplattform där också hat, hot och kränkningar frodas. Känslan av anonymitet och den fysiska distans som internet skapar provocerar fram allt grövre övergreppsbeteenden. Samtidigt som internet avskärmar människor från de naturliga normer som styr oss i den fysiska miljön, är vi idag allt mer öppna med vårt privatliv utan att reflektera över vem som kommer att använda informationen och i vilket syfte. I takt med den tekniska utvecklingen har yttrandefriheten utan tvekan fått kraftfullare verktyg och det offentliga samtalets förflyttning till den digitala miljön har inte bara förändrat innebörden av vad som är privat utan även förutsättningarna för att skapa personlig integritet. Det förändrade medielandskap som skapats innebär bland annat att lagstiftaren måste markera att brott som förekommer på internet är lika allvarliga som brott som begås i det fysiska rummet. Skyddet för den personliga integriteten måste även utvärderas och anpassas efter det nya medielandskap som skapats. Allt för att rättssamhället på ett tillfredställande sätt ska kunna ingripa mot oönskade beteenden. Samtidigt som det nya medielandskapet dramatiskt förändrat det traditionella förhållandet mellan yttrandefrihet och ansvar, har skyddet för den personliga integriteten inte funnits på agendan på det sätt som görs aktuellt idag. Det huvudsakliga syftet med framställningen är därför att undersöka om den nuvarande svenska regleringen avseende skyddet för den personliga integriteten i förhållande till yttrandefriheten är anpassat efter det förändrade medielandskap vi lever i idag. Synen på förhållandet mellan yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten avspeglas tydligt i svensk rätt. Den svenska lagstiftaren har tagit utgångspunkt i yttrandefriheten och därefter skapat modeller för att utkräva ansvar för handlingar, som efter en intresseavvägning inte ansetts godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Det något snedvridna förhållandet har gjort att lagstiftaren i många fall eftersatt skyddet för den enskildes personliga integritet till förmån för en långtgående yttrandefrihet. Under den senaste tiden hörs emellertid allt oftare uppfattningen att skyddet för den personliga integriteten behöver förstärkas, även om det sker på bekostnad av en något inskränkt yttrandefrihet. Rättstillämparen har också uttalat sitt missnöje över det bristfälliga integritetsskyddet vid grova integritetskränkningar i svensk rätt. Trots det har den straffrättsliga lagstiftningen till skydd för den personliga integriteten i princip inte reviderats sedan dess tillkomst. Den lagstiftning som finns att tillgå för att hantera hat, hot och kränkningar på internet är i allt väsentligt tillkommen i en tid då internet och sociala medier ännu inte existerade. Det innebär att kränkningar på internet måste tolkas i termer av bland annat ärekränkningsbrott. Att nya företeelser tolkas via redan existerande lagstiftning är i sig inte uppseendeväckande. Problematiken när det gäller hot och kränkningar på internet ligger snarare i att få till en ändamålsenlig tillämpning utan att ”göra våld” på den befintliga lagstiftningen. Det finns dock mycket som tyder på att rättsväsendet, utifrån dagens lagstiftnings tillkortakommanden, inte kan fånga upp de hot och kränkningar som förekommer på internet. Med hänsyn till att lagstiftaren i stor utsträckning förlitat sig på den ”ålderdomliga” lagstiftningen till skydd för den personliga integriteten har massmedia rapporterat om ett rättssamhälle som kapitulerat i yttrandefrihetens namn och lämnat ordet (straff)fritt på internet. Det är dock fel att hävda att svensk lagstiftning står helt handfallen när hotfulla och kränkande kommentarer framförs via internet. Många av de oönskade beteenden vi ser på internet idag är redan kriminaliserade. De straffrättsliga detaljregleringar som finns till skydd för den personliga integriteten är dock begränsade till att omfatta specifika situationer, medan Personuppgiftslagen (1998:204), PuL, mycket sällan används för ansvarutkrävande i praktiken. Detta medför att grova integritetskränkningar riskerar att falla utanför de befintliga bestämmelsernas tillämpningsområde, vilket i sin tur måste uppfattas som en brist i det svenska integritetsskyddet. Något måste göras och en toleransutveckling i linje med svensk rättstradition är inte acceptabel. Skyddet för den personliga integriteten behöver förstärkas. Frågan är dock oerhört komplex med många komplikationer som följd, främst för yttrandefriheten. Situationen löser sig dock inte själv, utan här har lagstiftaren ett stort ansvar för att bana väg för förändrade normer i samhället. Regeringen har uppmärksammat att näthatet är ett stort demokratiproblem och inlett kampen mot näthatet, främst genom att inhämta kunskap om omfattningen av hoten och kränkningarna. De rättsliga signalerna från regeringen måste emellertid kompletteras med andra samhälleliga insatser. Varje enskild individ har ett ansvar för vårt samhällsbygge och attityden oss medmänniskor emellan måste förändras. Att stoppa näthatet är vårt gemensamma ansvar.