Termochip för hästar : jämförelse med rektal temperatur och beteende vid mätning

Sammanfattning: Temperaturmätning är vanligt förekommande inom djursjukvård för att ge en indikation på djurets hälsostatus. Vanligt är att temperaturen mäts rektalt men detta accepteras inte av alla patienter. Rektal temperaturmätning kan vara ett stressmoment för patienten, det kan även medföra en skaderisk för personal och en risk för smittspridning. Därtill kräver mätningen tid och hantering av patienten. Således finns ett behov av icke-invasiva metoder som ger ett tillförlitligt värde av kroppstemperaturen. För häst i Sverige gäller sedan 2009 att vid utgivandet av ett nytt hästpass ska hästen märkas med ett microchip som har ett ID-nummer. På marknaden finns idag microchip som utöver identifikation även kan ange chipets temperatur, s. k. termochip, vilket potentiellt kan ersätta rektal temperaturmätning till fördel för patient och personal. Detta arbete syftade till att undersöka om det finns en korrelation mellan temperaturmätning rektalt och med termochip samt att undersöka hästens beteende vid respektive mätmetod. I studien deltog 17 varmblodshästar. Inför datainsamlingen chipmärktes samtliga med termochipet Lifechip bio-thermo® tillverkat av Destron Fearing. Ett protokoll över beteenden utvecklades och graderades i en skala från avslappnade till mer aktiva beteenden. Datainsamling skedde genom att termochipet avlästes följt av rektal temperaturmätning med två olika termometrar, denna ordning alternerades. Samtidigt observerades hästen och beteenden noterades i protokollet. Insamlingen skedde tre dagar efter att termochipen satts in och pågick tre dagar i följd i inomhusmiljö. Analys av insamlad data skedde med Microsoft Excel där punktdiagram, lådagram, stapeldiagram och t-test användes. De två termometrarna befanns ha en lätt korrelation till varandra medan ringa korrelation fanns då termometrarnas mätvärden jämfördes med de hos termochipet. Termochipet angav ett temperaturintervall om 37,2 – 38,2 °C vilket motsvarar normalt temperaturintervall för häst mätt rektalt. Temperaturintervallet var något lägre för den ena termometern (37,0 – 38,0 °C). Sammanfattningsvis finns belägg för att fortsätta studera termochip in vitro och utforska dess begränsningar. Utvärdering av beteenden vid mätningarna inleddes med modifiering av det tidigare protokollet. Därefter poängsattes beteendena och redovisades i stapeldiagram. Ett t-test genomfördes mellan de högsta värdena som erhållits för de två metoderna under var dag av datainsamlingen. Det framkom ingen signifikant skillnad (p = 0,059) mellan att mäta temperaturen rektalt och genom avläsning av termochip. Diskussion följde om problematiken med att använda beteende som indikation av en metods lämplighet. Sammanfattningsvis gav temperaturmätningarna under studien vid hand att ingen korrelation finns mellan rektal temperaturmätning och temperaturmätning med termochip. Då termochipen ändå visade ett intervall identiskt med normalt temperaturintervall så finns ändå en förhoppning om att kunna använda termochip efter vidare forskning och etablering av ett referensintervall för metoden. Beteendestudier visade en större repertoar av beteenden vid rektal temperaturmätning jämfört med avläsning av termochip. Detta kan innebära att det är säkrare för djurhälsopersonalen och mindre obehagligt för patienten att mäta temperaturen med termochip, under förutsättning att metoden optimeras.