Vuxna med högfungerande Autism : En narrativ studie

Sammanfattning: Diagnosen autism uppstod så sent som på 1970-talet vilket innebär att kunskapen om ämnet är relativt ny inom forskarvärlden. Upplevelsen av att leva med diagnosen autism är svagt belyst och således även upplevelsen av bemötandet i sjukvården. Det gör det till ett ämnesområde som behöver efterforskas för att öka kunskapen om autism hos vårdpersonal. Syftet med denna studie är att belysa hur vuxna med högfungerande autism blir bemötta i sjukvården och ute i samhället. Studien utgår från en narrativ analys metod och har fem självbiografier som underlag, skrivna av personer med diagnosen autism. Gemensamt för författarna i studien som användes är att de upplever en känsla av att behöva anstränga sig mekaniskt med beteendestrategier för att passa in i samhället. De beskriver många gånger en känsla av utanförskap och isolering. Det är därför viktigt att i sjukvården planera väl inför möten med personer som har autism. Viktigt att tänka på som vårdare för att skapa en trygghet hos patienter med autism är att ha en öppenhet och följsamhet i samtalen. Att ha en förståelse för att patienten behöver tid för eftertanke och en tydlighet som kräver att kommunikationen kan behöva föras i skriftform. Den autistiske personen ska inte behöva använda sig av beteendestrategier för att passa in i vården, verksamheten ska formas runt individen och dess behov. På detta sätt kan samtalen i vården bedrivas på den autistiske personens villkor och grundtrygghet kan tillgodoses.