Det minst dåliga: En kvalitativ studie av personals erfarenheter och upplevelser av positivt risktagande i form av ”nolltolerans” gentemot självskadebeteende inom psykiatrisk heldygnsvård

Sammanfattning: Syftet med denna studie var att undersöka hur ”nolltolerans” gentemot självskadebeteende tillämpas inom den psykiatriska heldygnsvården och hur personalen upplever arbetet med metoden. Tolv anställda på en psykiatrisk klinik i Region Skåne intervjuades varpå en tematisk analys genomfördes. Detta resulterade i en beskrivning av arbetssättet samt fem teman baserade i respondenternas subjektiva upplevelser av arbetet med metoden: ”Nolltolerans” som alternativ till tillsyn och tvång, ”Nolltolerans” som ett sätt att främja ansvarstagande och samarbete, ”Nolltolerans” och upplevelsen av trygghet på avdelningen, Otydlighet i överenskommelsen om ”nolltolerans” samt ”Nolltoleransens” etiska komplexitet. Metoden tillämpades med patienter med långvarigt och svårbehandlat självskadebeteende utifrån ordination av läkare, och innebar att patienterna blev utskrivna om de självskadade under vårdtiden utan att först ha bett personalen om hjälp. Flera av respondenterna upplevde att många patienter blev hjälpta av att ha ”nolltolerans” och att deras arbete blev mer givande eftersom de fick samarbeta med patienterna istället för att använda sig av traditionella riskhanteringsåtgärder. Samtidigt uppkom otydligheter angående reglerna för ”nolltoleransen”, praktiska begränsningar och etiska dilemman i utövandet av metoden, och en del respondenter gav uttryck för en mer kritisk hållning. Det beskrevs även patientfall där inga åtgärder upplevdes fungera väl men ”nolltolerans” upplevdes som minst destruktivt för patienterna.