En hjälpande hand eller en bindande rättsregel? En rättsvetenskaplig studie om förhållandet mellan prejudikatet och rättstillämparen

Sammanfattning: Sedan 1971 års fullföljdsreform har HD tjänat som en närmast renodlad prejudikatinstans. Som rättskälla har prejudikaten fått en ökad betydelse. Men hur rättstillämparen ska förhålla sig till prejudikatet som rättskälla är en fortsatt oklarhet. Uppsatsen syftar att tydliggöra för just detta, med särskilt fokus på frågan om prejudikatsbundenhet. Framställningen utgår från premissen att gällande rätt utformas efter hur den allmänna uppfattningen ser ut hos rättsordningens aktiva jurister. Därför följer utredning de av rättskälleläran utpekade rättskällorna som är aktuella för frågeställningarnas vidkommande. Den juridiska doktrinen är av särskild betydelse, då övriga rättskällor inte ger några definitiva svar. För en kritisk infallsvinkel diskuteras särskilt utmärkande verk på området som framhåller olika perspektiv och teorier. Av framställningen framgår tydligt att en formell bundenhet, innebärande att ett lagstadgat krav att följa prejudikat, inte finns enligt svensk gällande rätt. I motiven bakom HD:s ökade prejudikatbildning diskuteras förvånansvärt nog inte frågan om prejudikatbundenhet. I NJA 1994 s. 194, ett centralt rättsfall för uppsatsen, anför HD att prejudikat inte är bindande men ändå av en stor betydelse. I doktrinen hävdar somliga att prejudikat inte är bindande utan endast vägledande, medan andra anför att prejudikat även utan formell bundenhet uppnår en viss grad av bindande verkan. Petter Asp anför i stället att ingen rättskälla kan vara ovillkorligt bindande, vilket övriga utgår ifrån, utan det kan endast ställas krav på att en rättskälla beaktas. I doktrinen diskuteras vidare om prejudikat ska följas i den utsträckning de är rationellt motiverade eller oavsett rationalitet på grund av att de är auktoritativa. Framställningen fortgår i en närmare genomgång av rättsliga sanktioner och om sådana kan följa då en rättstillämpare felaktigt väljer att inte tillämpa ett prejudikat. Fokus ligger på skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen och tjänstefelsansvar enligt brottsbalken. Uppsatsen finner att svensk gällande rätt endast kan uppställa krav på att prejudikat i det enskilda fallet ska beaktas. Med anledning av att rättsliga sanktioner vid felaktigt åsidosättande inte torde vara uteslutet kan prejudikatet, om det anses vara tillämpligt, lämna bindande besked. Hur rättstillämparen ska förhålla sig mot ett prejudikat kan vidare skilja sig åt beroende på prejudikatet i fråga.