Genetisk bakgrund och avelsstrategier mot osteochondros hos hästar

Sammanfattning: Osteochondros (OC) och osteochondrosis dissekans (OCD) är en störning i den indirekta, endochondrala bentillväxten hos unga snabbt växande hästar. När prestationskraven på hästen ökar vid en högre ålder kan det leda till att den utvecklar hälta. Flera studier har visat att ostechondros har en genetisk komponent. Syftet med föreliggande litteraturstudie är att ta reda på hur osteochondros nedärvs, hur olika selektionsstrategier påverkar prevalensen samt hur problemet kontrolleras inom aveln. Arvbarheten för OC och OCD i femorpatella leden var 0,07 respektive 0,02. För tarsocrural leden varierade arvbarheten för OC mellan 0,04 och 0,52 och för OCD mellan 0,17 och 0,37. För metacarpophalangeal/metatarsophalangeal lederna varierade arvbarheten för OC mellan 0,08 och 0,16 och för OCD mellan 0,06 och 0,21. Den additiva genetiska korrelationen mellan OCD i tarsocrural och metacarpophalangeal/metatarsophalangeal lederna var negativ. Antalet QTL visade att flera gener kan vara involverade i utvecklingen av osteochondros. Indikationer fanns på att OC kunde nedärvas både genom modern och fadern samt att även avkommor efter fenotypiskt fria individer kunde utveckla OC. Vid val av avelsstrategi måste tre saker beaktas. Samtliga leder som har hög prevalens av OC och OCD bör röntgas för att ta hänsyn till negativa genetiska korrelationer mellan leder. Både hingstar och ston med OC och OCD bör tas ut ur aveln. För att identifiera fenotypiskt fria individer som bär på de genetiska anlagen kan identifierade QTL för OC eller avkommeprövningar användas. Inom den svenska varmblodiga hästaveln sker selektion mot hingstar med OC. Inom den varmblodiga travaraveln röntgas alla hingstar. Om hingsten bedöms som tillräckligt god för att kunna prestera inom travsporten godkänns han med angivande av att han har osteochondros.