Från oklarhet till klarhet – Om oklarhetsregelns roll inom avtalsrätten

Sammanfattning: Oklarhetsregeln är en avtalsrättslig princip som härstammar från den romerska rätten och återfinns i flera rättsordningar och internationella principsamlingar. I Corpus Juris Civilis är den latinska formuleringen av regeln ambiguitas contra stipulatorem est och på engelska omnämns den som the contra proferentem rule. Även om oklarhetsregeln är en välkänd princip, är den kontroversiell. HD har exempelvis skrivit att tillämpningsområdet för regeln är begränsat, vilket gjort att regelns plats i svensk rättsordning har ifrågasatts. Syftet med uppsatsen är att definiera oklarhetsregeln och att undersöka om den fortfarande är en användbar avtalstolkningsregel. Uppsatsen är skriven utifrån ett begreppsanalytiskt perspektiv med stöd av den rättsdogmatiska metoden. Källorna består av svenska lagrum, förarbeten, svensk doktrin och praxis, samt av EU-gemensam rätt, internationella principsamlingar och utländsk doktrin. Uppsatsen resulterar i att fem olika innebörder av termen oklarhetsregeln kan urskiljas: A) tolkning mot författaren av standardavtal, B) tolkning mot gäldenären, C) tolkning mot en starkare avtalspart, CA) tolkning mot näringsidkare som använder standardavtal i konsumentrelationer, och D) tolkning mot den som gynnas av ansvarsbegränsande klausuler. Dessa olika innebörder analyseras sedan utifrån fyra olika avtalsscenarion: 1) standardavtal, konsumentrelationer, 2) standardavtal, kommersiella parter, 3) förhandlade avtal, konsumentrelationer, och 4) förhandlade avtal, kommersiella parter. Underlaget visar att innebörd A är en subsidiär regel i förhållande till den subjektiva och objektiva tolkningen, att innebörd C och D behandlas inom ramen för den objektiva tolkningen samt att innebörd CA aktualiseras så snart EU-rättens klarhetskrav inte har uppnåtts. Slutsatsen är att om oklarhetsregeln kan användas med någon av de identifierade innebörderna är den en användbar och förutsebar avtalstolkningsregel som hjälper parterna att överblicka vilka risker de tar när de ingår en avtalsrelation. Dessutom ger den domstolen en klar regel att använda när oklarhet råder.