Lägesbilder inom krishanteringsorganisationer : Att skapa mening i osäkra situationer

Detta är en Kandidat-uppsats från Mittuniversitetet/Institutionen för samhällsvetenskap; Mittuniversitetet/Institutionen för samhällsvetenskap

Sammanfattning: Syftet med denna studie har varit att undersöka hur polismyndigheten och räddningstjänsten i Jämtlands län, som två krishanteringsorganisationer ser på begreppet lägesbild och vilka behov lägesbilden uppfyller, samt att undersöka meningsskapandet på individnivå som ligger till grund för skapandet av lägesbild. I studien har en kvalitativ forskningsmetod använts där data samlats in genom intervjuer och observationer. Utgångspunkten har varit en fenomenologisk ansats där syftet varit att undersöka ett fenomen på djupet. Till vår hjälp har vi haft ett teoretiskt ramverk som utgått ifrån symbolisk interaktionism med fokus på Karl E. Weicks (1995) meningsskapandeteori. Teorier om meningsskapande har använts för att kunna studera meningsskapandeprocessen som ligger till grund för hur individen skapar mening under upprättandet av lägesbilder. Resultatet visar att det inte finns en entydig och exakt bild av vad en lägesbild är och vilken definition en lägesbild ska ha. Det som var mest framträdande är att en lägesbild ska tydliggöra vad som hänt, händer i nuläget och ge en prognos över vad som kan komma att hända. I arbetet har det också konstaterats att en lägesbild främst upprättas för att kunna kontrollera resursbehovet. I studien har det också fastställts att den meningsskapandeprocess som sker vid skapandet av lägesbilder är förenat med ett antal meningsskapandeelement. Utifrån intervjupersonernas beskrivningar kunde samtliga av Weicks meningsskapandeelement kopplas till faktorer som bidrar till skapandet. De faktorer som var mest framträdande är att besitta erfarenhet som möjliggör en reflektion på tidigare händelser samt att kunna inhämta och bearbeta information i syftet att sortera ut information som bäst klargör situationen. Dessa faktorer bygger på ett meningsskapande som Weick kallar för retrospektiv och utvalda signaler och är två av de sju grundelementen för meningsskapande. Slutligen har det fastställts att meningsskapandeprocessen som sker inte har någon tydlig början eller slut utan är en ständigt pågående del, i enlighet med lägesbilden som inte kan ses som en produkt utan en föränderlig process.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)