Betesdriftens kostnad : vid uppfödning av mjölkraskvigor

Sammanfattning: I Sverige finns en beteslagstiftning som är tvingande och därmed måste alla nötkreatur över sex månaders ålder vara ute på bete under sommaren. Beroende på vart i landet produktionen bedrivs är längden av betesdriften varierande. Betesdrift ger upphov till en rad positiva effekter, såsom ökad djurvälfärd, friskare djur, öppna landskap och ökad biologisk mångfald. Det finns idag en kritik mot Sveriges beteslagstiftning, trots detta har lantbrukaren sina djur ute på bete längre tid än vad som är lagstiftat. På grund av detta ska studien undersöka den ekonomiska aspekten av att ha ungdjur ute på bete. Syftet med studien är att undersöka om utevistelsens längd på bete och om olika stöd påverkar mjölkföretagarens uppfödningskostnad för kvigor. Befintliga täckningsbidrag (TBkalkyler) från HIR Skåne och Hushållningssällskapets efterkalkyler för växtodling och husdjur ligger till grund för den kostnadssimulering som görs i arbetet. Studien utgår från att kvigan ska kalva in vid 24 månaders ålder vilket idag är den rekommenderade åldern för kvigor att kalva in. De två vanligaste raserna i Sverige, svensk röd och vit boskap (SRB) och Holstein kommer att användas i studien. Dessa ska väga 320 kg (SRB) och 350 kg (Holstein) och semineras mellan 13 – 15 ålder för att få en genomsnittligt inkalvningsålder på 24 månader. Utifrån dessa har beräkningar gjorts som visar att en längre betesperiod ger upphov till positiv ekonomisk effekt för lantbrukaren så länge kvigan växer på bete. Om stöden inte räknas med skulle kvigorna behöva växa minst 600 g/dag för att det ska vara ekonomiskt bättre att ha kvigorna ute på bete mot att ha dem inne på stall. Vilket visar att de befintliga stöden kompenserar för lägre tillväxt under betesperioden.