Elever med dyslexi berättar om sina erfarenheter och upplevelser av att skriva

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Institutionen för pedagogik och specialpedagogik

Sammanfattning: Syftet med studien är att undersöka hur nio elever med dyslexi upplever sitt skrivande i relation till de stöd och de extra anpassningar som finns dokumenterat kring eleverna kopplat till skrivande.Vi har använt oss av följande forskningsfrågor:• Vilka erfarenheter och upplevelser har nio elever med dyslexi av skrivande i olika situationer?• Hur upplever dessa elever att de anpassningar och stöd som finns dokumenterat kring dem kopplat till skrivande fungerar?Studien utgår från en livsvärldsfenomenologisk ansats, där vi med hjälp av kvalitativa livsvärldsintervjuer tagit del av hur nio elever, diagnostiserade med dyslexi, erfar och upplever skrivande i de olika regionala världar där skrivande sker. Vi har även samlat in den dokumentation som finns kring eleverna och studerat hur de upplever det stöd och anpassningar som finns dokumenterat och hur det fungerar i vardagen. Vi har medvetet valt att skriva fram resultatet i presens, eftersom studiens empiri handlar om upplevelser i nuet. Vår slutsats är att skrivande för de här eleverna är en svår och mödosam uppgift, som förefaller vara någonting som till mycket stor del är kopplat till skolan och de krav som ställs där. Studien visar att lärares syn på dyslexi påverkar hur de organiserar sin undervisning och det blir därför viktigt hur vi definierar begreppet dyslexi. Vi menar, att det i definitionen bör skrivas fram att det är i mötet med lärmiljön som de mest avgörande utmaningarna uppstår. Det som visat sig ha störst betydelse för hur eleverna erfar och upplever skrivande handlar om lärares relationella och didaktiska skicklighet, där samlärande tydligt framträdde som framgångsfaktor. Samlärande, som är organiserad utifrån elevers styrkor, ersätter i många fall behovet av stöd och tekniska hjälpmedel. De elever som har lärare som använder sig av samlärande uttrycker större tilltro till sin skrivförmåga än elever som hänvisas till tekniska hjälpmedel. I det senare fallet riktas fokus mot det kompensatoriska, vilket bidrar till en känsla av att vara någon som har svårigheter. De tekniska hjälpmedlen visade sig trots detta vara ett viktigt stöd under förutsättning att eleverna får undervisning i hur de ska användas. Sammanfattningsvis kan vi säga att lärares förmåga att nyfiket ta reda på elevers styrkor och behov, som är villiga att förändra sin undervisning och där utgå från elevers styrkor, skapar bästa möjliga möte för lärande.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)