Det är bara ett barn - En redogörelse av straffbarhetsålderns lämplighet i Sverige

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar unga lagöverträdares roll i svensk straffrätt. Syftet med arbetet är att skildra straffbarhetsåldern i svensk rätt. Skildra hur regleringen kommer till uttryck i gällande rätt samt ur ett rättshistoriskt perspektiv. Frågeställningarna för att besvara syftet: Är 15 år en lämplig straffbarhetsålder? Uppfylls förutsägbarhetsprincipen för barn under 15 år vad gäller påföljdssystemet? Hade ett tillräknelighetskriterium varit lämplig att införa för otillräkneliga barn? Vid landskapslagarnas tid på 1200-talet börjades lagarna tecknas ned. Redan på denna tid särbehandlades unga av okända anledningar. Men att unga ska de facto särbehandlas kom att genomsyra den svenska rättsutvecklingen fram till dagens rätt. Först vid 1864 års strafflag stiftades en rikstäckande reglering som särbehandlade unga lagöverträdare, nu av kända anledningar. Grunden till varför barn under 15 år inte straffades var att barn inte ansågs fullt utvecklade respektive tillräkneliga och kunde därmed inte straffas för sina gärningar. Vid 1800-talet särbehandlades inte bara barn vid påföljden, utan även vid frågan om ansvar. Genom existensen av tillräknelighetskriteriumet uttrycktes det bl.a. att gärning som begås av den som är ålderdomssvag är strafflös. Tillräknelighetsrekvisitet innebar att barn inte ansågs kunna begå brott, till skillnad från idag då alla människor anses kunna begå brott. Frånvaron av tillräknelighet innebär att unga kan begå brott. Ett införande av tillräknelighet innebär dock att unga fortfarande kan begå moraliskt klandervärda handlingar utan att de för den delen definieras som brottsliga. Slutsatsen är att skillnaden är endast teoretisk och åtgärderna från socialtjänsten skulle nog vara likadana oberoende av ett införande av tillräknelighet. Det är inte den juridiska klassifikationen av skulden som brottslig som innebär att den unga behöver hjälp och stöd utan gärningen. I samband lagstiftandet av brottsbalken förändrades synen på tillräknelighet. Lagstiftaren gjorde efter år 1965 inte längre några undantag för de människor som inte ansågs tillräkneliga och 5 kap. 4 § SL överfördes inte till brottsbalken. Detta kompenserades med att barn under 15 år inte kunde bli föremål för påföljdssystemet, 1 kap. 6 § BrB. Straffbarhet innebär att den som begått brott under 15 år inte får dömas till påföljd 1 kap. 6 § BrB. I svensk rätt är åldern en föreställning som innebär att en individ vid en viss ålder bedöms kapabel att sära på rätt och fel och således kan ställas till svars för brott. Straffbarheten i 1 kap. 6 § BrB tar sikte på påföljden ”får inte dömas till påföljd” och innebär att barn kan föröva brott men inte dömas till påföljd. Brott som hade lett till påföljd om individen varit straffbar, 15 år, kan dock leda till vård med stöd av LVU. Faktumet att barn kan begå ett brott innebär att de kan dömas till påföljd. Stadgandet i 1 kap. 6 § BrB är därför missledande i det avseendet att barn kan dömas till en variant av påföljd, s.k. vård enligt 3 § LVU. Frågan är diskutabel om det finns någon ”rätt” ålder som är lämplig för straffbarhet. Svaret är ytterst politiskt och motiveras med olika ideologier från tidsperiod till tidsperiod och stat till stat. Straffbarhetsåldern skiftar mellan olika länder och det är inte utan svårighet lagstiftaren kan veta vid vilken ålder unga bör ta ansvar för sina handlingar. England har för tillfället den lägsta straffbarhetsåldern i Europa med 10 år och Polen har den högsta med 17 år. Åldern är i sig ingen garanti för en viss uppnådd förmåga. Stater gör ett antagande om när ett barn kan ha skuld vid angivandet av en straffbarhetsålder. Endast för att Sverige har valt 15 år, är inte detta nödvändigtvis en garanti för rätt ålder att straffa. Det är endast sex länder i Europa som har valt en 15 årig straffbarhetsålder. Den vanligaste åldern för straffbarhet i Europa är 14 år. I övrigt varierar åldern från 10 år upp till 17 år. På frågan om 15 år en lämplig straffbarhetsålder kan det sägas att i dessa fall särbehandlas barnet pga. av en siffra, vilket inte är detsamma som att särbehandla ett barn pga. bristande utveckling eller förmåga. Med hänsyn till att bristande förmågor är bland de främsta skälen till varför en straffbarhetsålder införts är det värt att begrunda varför lagstiftaren valt att fastlägga straffbarhetsåldern till en given ålder då unga generellt inte utvecklas likadant. För att förutsägbarhetsprincipen bäst ska kunna efterlevas behövs en fastställd ålder oavsett barnets förmågor i det enskilda fallet. Det ligger i linje med FN:s barnkommitté att straffbarhetsålder ska ligga runt 14-16 år men när Danmark sänkte straffbarhetsåldern från 15 år till 14 år kritiserades detta. Slutsatsen är att 15 år måste anses vara en lämplig straffbarhetsålder som är förenlig med europeisk och FN:s standard.