Denosumab jämfört med alendronat vid långtidsbehandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för kemi och biomedicin (KOB)

Författare: Albert Henriquez Monteagudo; [2018]

Nyckelord: Alendronat; Denosumab; Osteoporos;

Sammanfattning: Bakgrund Osteoporos är den vanligaste skelettsjukdomen i Skandinavien. Ungefär varannan kvinna och var 4:e man kommer att drabbas av någon typ av fraktur under sin livstid. Med en åldrande befolkning kommer den medicinska och socioekonomiska effekten av osteoporos, särskilt postmenopausal osteoporos, att öka. Symtomen är smärta i benen men i vissa fall kan ryggkotorna pressas ihop vilket ger en måttlig ryggvärk. I Sverige inträffar årligen ca 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Uppskattad kostnad 3,5 miljarder kronor. Av de 70 000 frakturer årligen så är ca 17 000 höftledsfrakturer och 10 000 är kotfraktur. Läkemedel som används som förstahandsval är bisfosfonater som alendronat i behandling mot osteoporos. I andra hand används denosumab till patienter som inte tål bisfosfonater.  Syfte Syftet med studien var att jämföra effekten av alendronat och denosumab för att förebygga frakturer, samt att undersöka effekter på bentäthet (bone mineral density, BMD) av långtidsbehandling och korttidsbehandling av benskörhet/osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Resultat Vid användning av alendronat under de första 3 åren jämfört med denosumab visar det sig att tillväxten på BMD i ländryggen är nästan densamma. Alendronat gav en ökning av BMD på 8,8% efter tre år i ländryggen och denosumab gav en BMD-ökning på 9,2% i ländryggen. Dock efter tre till fem års användning av alendronat börjar det att tappa sin effekt på ökning av BMD. Under de första tre årens använding av alendronat var NNT (numbers needed to treat) = 33 för förebyggande av vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 45. För denosumab var NNT = 20 för vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 50 under de första tre åren. Efter 10 års användning av alendronat ökade BMD i ländryggen 13,7%, medan för denosumab ökade BMD 18,4% efter 8 år användning. Slutsats Alendronat är ett bra val som läkemedel mot osteoporos de första tre till fem åren. Alendronat lagras i kroppen och fortsatt behandling har inte samma effekt på BMD-tillväxt som under de första åren. Däremot så är denosumab ett bättre alternativ som ger en fortsatt tillväxt av BMD under 8 års användning. Problemet är att denosumab är dyrt att ge till alla som har osteroporos. Förhoppningsvis blir biologiska läkemedel billigare i framtiden, så att fler människor kan behandlas med denosumab.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)