Varför nåddes inte målen i grundskolan? Elevers egna upplevelser av varför de inte nådde målen under sin grundskoletid

Sammanfattning: Många elever når idag inte målen i grundskolan. Om de inte klarar målen för godkänt i kärnämnena svenska, engelska och matematik saknar de behörighet att söka de nationella programmen i gymnasieskolan. Skälen till att elever inte når målen kan vara många. Det kan handla om läs- och skrivsvårigheter eller andra typer av funktionshinder, men i många fall är det svårt att ringa in orsakerna. Skolverket har gett i uppdrag till många forskare under årens lopp att utreda vari problemen ligger. Vad kan göras för att fler elever skall gå ut grundskolan med godkända betyg? Svaren kan sökas på olika nivåer – hos den enskilda individen, i gruppen, på skolnivå, organisationsnivå eller till och med på samhällsnivå. Den specialpedagogiska forskningen handlar om de barn som är i behov av särskilt stöd, alltså de barn där den ”vanliga” pedagogiken inte riktigt räcker till eller fungerar på ett tillfredsställande sätt. Alla elever som inte når målen för grundskolan är i behov av särskilt stöd hävdar jag; de har onekligen inte klarat av att, inom den ordinarie undervisningen, nå de mål som staten satt upp. För att dessa barn skall utveckla sina kunskaper optimalt krävs att skolan sätter in åtgärder. När det gäller elever med uttalade funktionsnedsättningar av olika slag eller andra typer av diagnoser så finns det ofta en rad förslag på åtgärder som kan göras. Men hur är det med de elever som bara inte orkar eller har lust att delta i skolans undervisning? De som hellre väljer att sitta i korridoren än att gå in i klassrummet? Vad kan man göra för att motivera dessa elever? I denna kvalitativa studie har jag, utifrån en livsvärldsfenomenologisk ansats, försökt sätta mig in i hur elever, som inte nått behörighet till gymnasiets nationella program, upplevt grundskoletiden. Empirin består av tre ungdomars utsagor om deras upplevelser av vad som gjort att de inte nådde målen för godkänt samt deras tankar om vad de skulle velat att skolan kunde ha gjort. Eleverna går idag på det individuella programmet vid en gymnasieskola i Västsverige. Eleverna uttrycker ett samstämmigt missnöje runt att lärarna inte tog dem på allvar; lärarna lyssnade inte på vad de hade att säga. De lärare som visade att de brydde sig om dem betraktades som bra lärare, men tyvärr var de alltför få. När eleverna av skilda anledningar varit frånvarande från några lektioner halkade de efter i undervisningen så pass mycket att lektionerna blev för svåra. När uppgifterna upplevdes för svåra blev lektionerna för jobbiga och tråkiga och till slut orkade de inte mer och gav upp. Alla tre ungdomarna är eniga om att den viktigaste åtgärden som skulle varit avgörande för deras resultat skulle varit att de hade fått undervisning i liten grupp istället för att gå i en vanlig stor klass. Detta strider mot vad den specialpedagogiska forskningen säger angående specialundervisning i särskilda undervisningsgrupper . Deras motiv är att de kan koncentrera sig bättre i en liten undervisningsgrupp och att de får bättre hjälp. En ytterligare anledning är förmodligen att de blir sedda och bekräftade i större utsträckning när det är färre elever.