Corporate governance ur ett svenskt perspektiv

Sammanfattning: Corporate governance kan definieras som ett system för kontroll och styrning av aktiebolag. I sin kärna rör begreppet förhållandet mellan ägarna till ett bolag och bolagets ledning. Begreppet brukar i Sverige vanligen översättas som ägarstyrning eller ägarpolicy. Detta är en stor och viktig del av corporate governance. Corporate governance är i dagsläget ett synnerligen aktuellt ämne. Ägarstyrningsfrågor diskuteras både i Sverige och internationellt. I januari 1999 fick ABL:s bestämmelser rörande bolagsstämma, bolagets ledning, revisor och skadestånd en helt ny lydelse. Lagändringen bygger på SOU 1995:44, som behandlar just ägarstyrningsfrågor. Inom OECD presenterades i maj 1999 principiella riktlinjer för god corporate governance i medlemsländerna. Sverige ska som medlem i organisationen verka för att de övergripande målen i dessa riktlinjer uppfylls. Den internationella debatten kring ägarstyrning tar vanligen sikte på kontroll och styrningssystem i de större börsbolagen. Det beror på att det är i dessa bolag som separationen av ägarfunktionen och ledningsfunktionen är som störst. Detta leder i förlängningen till ett spänningsförhållande mellan aktieägarna och bolagsledningen. Aktieägarna har ett behov att kontrollera ledningen. I Sverige är det därför lämpligt att begränsa en analys av ägarstyrningsfrågor till publika aktiebolag, d.v.s. aktiebolag med ett aktiekapital som uppgår till åtminstone 500.000 kronor. Enligt 1 kap. 4 § ABL är det endast aktier i dessa bolag som kan bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats. Ett mycket centralt begrepp i corporate governance-sammanhang är agency costs. Det ursprungliga syftet med corporate governance var just att minska dessa kostnader i bolaget. Agency costs kan definieras som kostnader som drabbar aktieägarna till följd av den separation av ägarfunktionen och ledningsfunktionen som är nödvändig för att kunna bedriva verksamhet i större aktiebolag. Agency costs består av kostnader för bolagsledningens felaktiga och mindre lyckosamma åtgärder i bolaget samt kostnader som uppstår då ledningen för egen del använder sig av bolagets tillgångar. Den moderna europeiska corporate governance-rörelsen har dock modifierat debatten. Att minska bolagets agency costs och därigenom öka aktieägarnas avkastning är inte associationsrättens enda uppgift. Ett hänsynstagande till andra intressenter i och runt bolaget, s.k. stakeholders, är nödvändigt för att skapa långsiktigt lönsamma företag. Att den svenske lagstiftaren tar hänsyn till stakeholders, främst arbetstagare och samhället i stort, framgår av förarbeten och faktiska lagbestämmelser. I corporate governance-sammmanhang skiljer man vanligen mellan dualistiska och monistiska bolagssystem. I ett dualistiskt bolagssystem är styrelsen tvådelad och består av ett kontrollerande och ett ledande organ. Det är fallet i t.ex. Tyskland. Den svenska ABL bygger istället på den monistiska modellen. Det innebär i korthet styrelsen är ett enhetligt organ. Ledningsfunktionen är dock alltid tvådelad mellan styrelsen och verkställande direktör. Det kan ifrågasättas om en klassificering i monistiska och dualistiska bolagssystem fyller någon egentlig funktion. I större bolag är skillnaden mellan de båda systemen i praktiken små. För att beskriva maktfördelningen mellan bolagsorganen brukar det svenska systemet klassificeras som hierarkiskt. Det innebär att bolagsstämman, d.v.s. de samlade aktieägarna, är högsta beslutande organ i bolaget. Det hierarkiska systemet medför en lydnadsplikt för styrelsen i förhållande till stämman och verkställande direktör i förhållande till styrelsen och stämman. Med det hierarkiska systemet följer en direktivrätt för överordnat organ. Det hierarkiska systemet medför att rösträtten är aktieägarnas viktigaste redskap för att utöva inflytande i bolaget. Inflytandet utövas vid bolagsstämman. Det framgår av 9 kap. 1 § ABL. Trots att både rätten att delta i bolagsstämma och rösträtten åtnjuter ett starkt skydd i ABL är det inflytande rösträtten ger i praktiken begränsat. Detta beror på vad som inom corporate governance-debatten brukar kallas the Shareholder Passivity Problem. Det innebär i korthet att de mindre aktieägarna passivt innehar sina aktier utan att utnyttja sina rättigheter. Det har sin grund i det faktum att den tid och de kostnader en bolagsstämma innebär för aktieägaren inte står i proportion till det faktiska inflytandet rösträtten ger. Den maktfördelning som följer av ABL fungerar inte i praktiken. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att ge aktieägarna en ovillkorlig rätt till representation på bolagsstämman, d.v.s. en rätt till röstning via ombud. Enligt 9 kap. 3 § ABL har aktieägaren rätt att rösta genom ombud med skriftlig daterad fullmakt. Denna rätt betonas och förstärks i SOU 1995:44. En framtida lösning på problemet är också möjligheten att hålla bolagsstämma on-line. Det sparar både tid och kostnader för den enskilde aktieägaren. I dagsläget handlar frågan om huruvida bolagsstämma kan hållas on-line om lagtolkning. Rättsläget är oklart. En internationell utblick visar att frågan diskuteras även i Tyskland och Storbritannien, där initiativ till lagstiftning på området tagits. En mycket omdebatterad fråga inom svensk associationsrätt rör de regler som tillåter skillnader i röstvärde mellan olika aktietyper. I centrum för debatten står företaget Ericsson. Aktiebolagskommittén förespråkar ett bibehållande av röstvärdesdifferenserna i svenska bolag. De skapar, enligt kommittén en stark och stabil ägarfunktion i de stora bolagen. De främsta argumenten för ett avskaffande av reglerna är att de skapar otidsenliga maktstrukturer samt möjliggör maktmissbruk. För att aktieägarna ska kunna kontrollera bolagsledningen och därigenom nedbringa bolagets agency costs är en tillräcklig insyn i bolaget en nödvändig förutsättning. Den information aktieägarna har tillgång till kan klassificeras i flera grupper. Den enskilde aktieägaren har till en början rätt till information nödvändig för att kunna utöva rösträtten. På bolagsstämman har varje aktieägare dessutom en frågerätt. Aktieägaren kan begära upplysningar, dels om förhållanden som kan inverka på ärenden på dagordningen, dels om förhållanden som rör bolagets ekonomiska situation. Det framgår av 9 kap. 22 § ABL. Styrelsen kan endast i undantagsfall underlåta att vid bolagsstämman lämna upplysningen. Den viktigaste informationsrätten anses vara rätten att ta del av bolagets finansiella rapporter. Den viktigaste av dessa är årsredovisningen, som registreras hos PRV och utgör en offentlig handling. Det kan för mindre aktieägare av olika anledningar vara svårt att bedöma bolagets redovisning. För aktieägaren utgör därför revisorn en mycket viktig hjälp vid kontrollen av bolagsledningen. Inom doktrinen diskuteras huruvida en bestämmelse om obligatoriska revisionskommittéer bör införas i ABL för att ytterligare stärka revisorns oberoende roll i bolaget. Med en revisionskommitté avses en underkommitté i styrelsen. Kommittén har till huvuduppgift att granska bolagets finansiella rapporter innan dessa läggs fram för styrelsen i dess helhet. I SOU 1995:44 avfärdas ett införande av revisionskommittéer på den grund att kontakterna mellan revisorn och styrelsen i praktiken fungerar tillfredsställande och att det svenska systemet för corporate governance i allt för hög utsträckning skiljer sig från systemen i de anglosaxiska länderna, där förebilden för revisionskommittén är hämtad. Möjligheten för aktieägarna att inför domstol hålla bolagsledningen ansvarig för olämpligt agerande kan ses som en sista utväg för att kontrollera bolagsledningen och minska bolagets agency costs. Skadeståndsreglerna i ABL bygger på en culpabedömning. De materiella bestämmelserna för utkrävande av ansvar har stora likheter med motsvarande bestämmelser i både tysk och amerikansk associationsrätt. Av avgörande betydelse för skadeståndsreglernas effektivitet som kontrollinstrument är de processuella förutsättningarna att väcka talan. Det amerikanska corporate governance-systemet visar med all tydlighet detta. I USA är aktieägarnas möjlighet till skadeståndstalan mot bolagsledningen en mycket viktig corporate governance-mekanism. De svenska associationsrättsliga skadeståndsreglerna kritiseras istället för sin ineffektivitet. Talan om skadestånd till bolaget får enligt 15 kap. 7 § ABL väckas av en bolagsstämmomajoritet eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget om dessa på bolagsstämma röstar för väckande av skadeståndstalan eller emot ett förslag om ansvarsfrihet för bolagsstyrelsen. I det fall en rätt till skadeståndstalan föreligger har en bolagsstämmominoritet också rätt att föra talan i domstol. I de stora publika aktiebolagen uppgår en tiondel av aktiekapitalet till mycket stora belopp. Aktiebolagskommittén ställer sig trots detta av lagtekniska skäl negativ till att låta en mindre andel aktieägare väcka skadeståndstalan. En jämförelse med tysk rätt visar dock att en tänkbar lösning på problemet vore att koppla talerätten till ett nominellt belopp. De ekonomiska incitamenten för enskilda aktieägare att väcka skadeståndstalan är små p.g.a. fördelningen av rättegångskostnader enligt 15 kap. 9 § ABL. Aktieägaren har bara rätt till ersättning av bolaget för nedlagda kostnader i det fall denne vinner talan. Ersättningen kan aldrig bli större än vad som kommit aktieägaren till godo i processen. Både i Sverige och Tyskland har förslag om en summarisk prövning av aktieägarens talan lagts fram. Bolaget skulle, enligt denna lösning, stå för processkostnaderna i det fall en domstol finner att aktieägaren har sannolika skäl för sin talan. Aktiebolagskommittén ställer sig negativ till förslaget. I Tyskland har lagstiftaren ännu inte tagit ställning i frågan. Det blir för svenskt vidkommande intressant att följa utvecklingen. Allt oftare tecknar de stora börsbolagen ansvarsförsäkringar till förmån för bolagsledningen. Aktiebolagskommittén avfärdar införandet av en lagregel som föreskriver obligatorisk ansvarsförsäkring för styrelseledamöterna i publika bolag. Skälen till detta är för det första lagtekniska svårigheter. För det andra anför kommittén ändmålshänsyn. En obligatorisk ansvarsförsäkring minskar skadeståndsreglernas preventiva verkan. Det kan ifrågasättas om de associationsrättsliga skadeståndreglernas främsta syfte är prevention.