Vem skyddar vi egentligen? – En studie om beslagsförbudet av skriftlig handling mellan närstående och begränsningens konsekvenser för utredningar av brott mot barn.

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Denna studie fokuserar på barnet som brottsoffer och behandlar barnets ställning i brottmålsprocessen. Barn som brottsoffer är att se som s.k. skyddslösa i och med att de utgör en särskilt utsatt grupp, detta med tanke på deras beroendeställning till vuxna. Denna utsatthet gör barnet i behov av ett särskilt skydd i rättssystemet. Det har därför i den straffrättsliga och straffprocessrättsliga lagstiftningen utvecklats vissa särskilda regler gällande barn, såsom specifika kriminaliseringar och påföljder för brott mot barn, anpassade regler om barnförhör, regler om barnets rätt till en särskild företrädare i vissa fall samt krav på brottsutredande myndigheters prioriterande av barnärenden. Brottsbekämpande myndigheter har olika straffprocessrättsliga tvångsmedel till hands för att utreda brott. Ett väl nyttjat medel är tvångsmedlet beslag som innebär att polis eller åklagare beslutar att tvångsmässigt omhänderta egendom som kan användas i brottsutredande syfte eller som bevis i en rättegång vid misstanke om brott. I regelverket kring beslag finns vissa beslagsförbud som förbjuder beslagtagande i vissa situationer. Enligt ett beslagsförbud får inte utredande myndigheter beslagta skriftliga meddelanden mellan närstående förutom i fall av grov brottslighet. Motivet bakom förbudet är intresset att värna om den personliga integriteten samt förtroligheten mellan närstående. Syftet med denna studie är att utreda hur denna reglering påverkar utredningar av brott mot barn och barnets ställning i straffprocessen. Beslagsförbudet i närståendefallet har länge kritiserats och i en pågående offentlig utredning föreslås ett avskaffande av förbudet till förmån för brottsbekämpning. Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan framkommer en generell uppfattning av att ett totalt avskaffande är alltför integritetsinskränkande och inte tillräckligt motiverat av utredningen ifråga. Istället föreslås att man behåller lagstiftningen i sin nuvarande utformning alternativt att man delvis inskränker regeln så att undantag får göras vid utredning av fler brott men inte den lindrigaste sorten. Av min studie framkommer att barnet har begränsade förutsättningar till rättsskydd inom straffprocessen. Detta beror delvis på att barnet har svårt för att kommunicera, svårt för att initiera en rättssak samt flera incitament till att hålla tyst om övergrepp. Ansvaret att uppmärksamma och anmäla övergrepp hamnar oftast på de närstående till barnet, samtidigt som den som utsätter barnet för övergrepp i de allra flesta fall är en närstående. Barnet är många gånger beroende av stödbevisning i brottmålsprocessen, bevisning som t.ex. beslagtagna skriftliga meddelanden innehållande eller stödjande av brottslig handling. Så som lagstiftningen ser ut idag riskerar beslagsförbudet i närståendefallet att försvåra flera utredningar av brott mot barn och förhindra att övergrepp lagförs. Ansvaret har lagts på målsäganden och det är brottsoffret, och/eller den som för brottsoffrets talan, som behöver ha en aktiv och medhjälpande roll i brottsutredningen för att meddelanden av relevans ska lämnas in och kunna användas. Jag anser med bakgrund av min studies rättssociologiska resultat om hur barn beter sig när de utsätts för brott att den straffprocessrättsliga lagstiftningen måste ändras i denna del. Det finns barnrättslig lagstiftning som ger barnet rätten att skyddas från övergrepp men också rätten till skydd för sin privata kommunikation. Barnets, likväl en misstänkt gärningsmans, integritet får dock inskränkas om intrånget har lagstöd och inte utförs godtyckligt. Integritetsintresset ter sig dessutom annorlunda gällande brott mot barn eftersom att barn inte har samma möjligheter att uttrycka sig som vuxna kan. Användningen av tvångsmedel som beslag är redan reglerad utifrån flertalet principer för att skydda den enskilde individens integritet. Beslagsförbudet i närståendefallet utgör ännu ett integritetsskydd som fått en utökad omfattning i och med att enskilda idag i större utsträckning kommunicerar skriftligen genom t.ex. sms och sociala medier. Med tanke på dagens stränga krav på att skydda barn från övergrepp kan inte intresset att värna om familjens förtrolighet anses motivera detta ytterligare integritetsskydd. Beslagsförbudet i närståendefallet borde därför inskränkas eller avskaffas totalt med hänsyn till det brottsutredande intresset. När det gäller brott mot barn behöver lagstiftningen anpassas enligt ett barnperspektiv, inte ytterligare begränsas eller försvåras.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)