Derogation från mänskliga rättigheter : En granskning av konventionsorganens tillsyn av art. 4 IKMPR och art. 15 EKMR

Sammanfattning: I situationer av krig eller andra nödlägen riskerar mänskliga rättigheter i större utsträckning än annars att begränsas eller åsidosättas. Stater har sedan urminnes tider haft vissa specifika tillvägagångssätt för att hantera krissituationer. Ett genomgående tema för dessa modeller av krishantering är att de syftar till att skapa större möjlighet för staten att kontrollera och styra över sina invånare. Detta sker t.ex. genom utökade befogenheter till statliga organ och begränsningar av individens fri- och rättigheter.1 En begränsning av individuella rättigheter ger staten möjlighet att vidta ingripande åtgärder, vilka under normala förhållanden inte är tillåtna, för att hantera nödläget. I nödlägen blir det därför frestande att begränsa individens rättigheter eftersom en begränsning av rättigheter ger staten större utrymme och fler verktyg till att hantera nödläget. Detta kan förvisso stämma, men samtidigt är det kanske i just dessa krisartade situationer som det är absolut viktigast att individens rättigheter värnas. Det är därför enormt viktigt att rättigheter inte åsidosätts i större utsträckning än vad som är strikt nödvändigt för att hantera nödläget. Syftet med denna uppsats är att granska hur konventionsorganens tillsyn över staters derogationer är uppbyggd och om den tillsyn som bedrivs utgör ett tillräckligt skydd mot missbruk av derogationsmöjligheten. Jag undersöker även vilka konsekvenser en bristande tillsyn kan få och vilka åtgärder tillsynsorganen bör vidta för att komma tillrätta med eventuella brister.