Solljusinducerade hudskador och molekylära reparationssystem

Sammanfattning: Ultraviolett (UV) strålning genererar fotodimerer i celler som leder till komplikationer med replikering och transkribering. Dessutom bidrar det också med DNA lesioner och brott. Förståelsen för hur de molekylära mekanismerna fungerar är av högsta vikt för att förhindra uppkomsten och bota hudsjukdomar som orsakats av UV-strålning. Den här uppsatsen fokuserar på hudens komposition och hur den förändras med åldern, av både inre och yttre faktorer samt cellernas egna reparationsmekanismer. Huden består av cellulära och extracellulära matriskomponenter, båda är fint fördelade och organiserade för att bidra med skydd, elasticitet och spänst. Åldrande leder till att hudens förmågor försämras, rynkor uppstår och det sker en förlust av spänst. Detta sker naturligt som konsekvens av inre åldrande, men detta påskyndas av yttre faktorer som miljöföroreningar och UV-strålning. Olika mekanismer i celler reparerar dessa skador, det här arbetet tar upp nukleotidreparation (NER) och hur det reparerar via att klyva bort de mutagena delarna av genomet för att förhindra uppkomst av tumörer. Trots hudens olika reparationssystem förblir vissa celler skadade, personer med ljusa pigment är mer känsliga för mutationer än personer med mörka pigment. För att förhindra och förebygga uppkomst av farliga hudförändringar rekommenderas idag inte bara solskyddsfaktorer, utan även antioxidanter som skyddar mot oxidativ stress som även den orsakas av UV-strålning.