Gnuer kontra tamboskap : konflikten mellan gnuer och traditionell hållning av tamboskap i östra Afrika

Sammanfattning: Samexistens mellan vilda och tama djur fungerar inte alltid smärtfritt. Pastoralister, vars djurhållning bygger på att gå med djuren dit bete finns, så kallad frigående betesdrift, påverkas i stor grad av det vilda djurlivet. Ett stort problem för pastoralister i vissa områden i Afrika är gnuer. Djurhållarna påverkas genom konkurrens av bete samt andra begränsade naturresurser, och sjukdomar. Dessa faktorer påverkar pastoralisters ekonomi och lönsamheten i arbetet de utför. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka olika faktorer med vilda gnuer som påverkar hållningen av nöttamboskap i östra Afrika och i vilken utsträckning de påverkar. Det undersöks huruvida förändrad skötsel och eventuell sjukdom, p.g.a. gnupåverkan, kan reduceras. Till sist undersöks påverkan på gnuer från människan. Konkurrens om resurser är ett problem främst under torrperioderna. Vilda betesdjur fyller dock en viktig funktion i pastoralisters djurhållning i form av skydd mot predation. Om tamboskap betas i stora gnuhjordar blir gnun ett alternativt byte till tamboskap, och färre herdar behövs då för att vakta tamboskapen mot rovdjur. Gnu och nöt har flertalet gemensamma sjukdomar. Bland dessa finns elakartad katarralfeber, theilerios och mul- och klövsjuka. Sjukdomen som främst associeras med gnuer och problematiken kring dessa är elakartad katarralfeber. Sjukdomen är en herpesvirussjukdom med mycket hög dödlighet hos nöt med stora ekonomiska förluster som följd. Gnuer är asymptomatiska bärare och gnukon för över viruset till sin kalv. Sjukdomen sprids till nöt från gnukalvar, vilka utsöndrar viruspartiklar genom kroppsvätskor. Detta pågår till dess att kalven blivit ca tre månader gammal och viremin avtar. Tamboskap smittas alltså framförallt via kontaminerat bete där gnukalvar utsöndrat virus. För att undvika sjukdomen måste pastoralister flytta sina djur från områden med kalvande gnuer, då det ännu inte finns något fungerande vaccin på marknaden. Djurflytten leder till ekonomiska förluster bl.a. till följd av kostnader att driva dubbla hushåll, minskad tillväxt hos boskapen till följd av användande av sämre betesmarker samt produktionsförluster under tiden boskapen hålls från hemmet. Vidare får man problem med andra sjukdomar, så som den fästingburna dödliga sjukdomen theilerios, när nya mer fästingtäta betesmarker tvingas användas. Hotet från gnun är i allra högsta grad befogat, då konsekvenserna av sjukdomen är väldigt stora. Tills ett adekvat vaccin finns tillgängligt behövs åtgärder för att reducera problemet. Exempel är myndighetsbidrag till drabbade och kartläggning av betesmarker med drönare för att minska arbetsbördan vid djurflytt. Dock är ett vaccin den enda slutliga lösningen på problemet. Sen 1970-talet har gnupopulationen minskat drastiskt. Dels till följd av fluktuationer i regn, men även till följd av stängsling och habitatförlust för gnun. I östra Afrika sätts idag upp stängsel för att hindra vilda djur från att beträda odlad mark, korsa vägar och ta sig in i städer. Detta hindrar gnuns migrationer och bidrar till en habitatförlust med sämre bete då bördig jord odlas upp, minskad vattentillgång och minskad åtkomst till parningsplatser. För att åtgärda detta problem måste man satsa på vildmarkskorridorer under eller över stora vägar och stängslade sträckor.