Dags att skrota otillbörlighetsrekvisitet - En kritisk analys av konkurslagens allmänna otillbörlighetsregel (4:5 KL)

Sammanfattning: Konkurslagen tillåter att vissa transaktioner som företagits före konkursen återvinns till konkursboet. Återvinning innebär att parterna återlämnar sina respektive prestationer. Huvudregeln bland återvinningsreglerna är den allmänna otillbörlighetsregeln (4:5 KL), en elastisk paragraf med ett subjektivt rekvisit som fungerar som en generalklausul. 4:5 KL har ett otillbörlighetsrekvisit som är vagt. Uppsatsen är en kritisk analys av otillbörlighetsrekvisitets funktion i 4:5 KL. Huvudfrågan i uppsatsen är ifall otillbörlighetsrekvisitet är ändamålsenligt i förhållande till paragrafens syfte. Jag menar att huvudsyftet med 4:5 KL är följande: För det första att komma åt olika former av ”upplägg” med syfte att undgå konkursens verkningar, som inte skulle fångas upp av objektiva mer rigida regleringar. För det andra att verka dämpande på viljan att företa dessa transaktioner. I praxis har otillbörlighetsrekvisitet använts för att undanta rättshandlingar som i och för sig uppfyller de andra rekvisiten, men som ändå inte ska återvinnas. Nuvarande praxis har tillåtit undantag vid tre olika situationer: för det första vid betalning mot erhållande av egendom som omfattas av detentionsrätt, för det andra betalning som har koppling till utredning av ett ekonomiskt pressat företags möjligheter att drivas vidare samt för det tredje transaktioner som har ökat en momsskuld. Otillbörlighetsrekvisitet har alltså i själva verket utgjort ett undantag till återvinning och inte ett krav för att återvinning ska kunna ske. Jag menar att otillbörlighetsrekvisitet inte tillför något till 4:5 KL utöver detta, varför rekvisitet bör ersättas med ett undantag vid särskilda skäl som talar emot återvinning. Vidare diskuterar jag om det bör införas bevislättnader avseende det subjektiva rekvisitet i 4:5 KL för att ytterligare effektivisera paragrafen i förhållande till sitt syfte.