Språkriktighetens roll i svenskundervisningen. En kvalitativ studie av fem lärares attityder till, kunskaper om och bedömning av språkriktighet i gymnasieskolan

Sammanfattning: Syftet med denna undersökning har varit att få en bild av vad svensklärare anser det innebäratt, som det står i kunskapskraven för kursen Svenska 1 i gymnasieskolan, eleverna ihuvudsak kan följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Det är intressant, eftersomkunskapskravet lämnar utrymme för både tolkning och egna värderingar, samtidigt som visträvar efter en likvärdig skola med likvärdig bedömning. Jag har därför undersökt vilken nivåi fråga om språkriktighet som ett antal svensklärare tycker är rimligt att kräva. Utöver dettahar jag också undersökt de aktuella svensklärarnas attityder till, och kunskaper om,språkriktighet, eftersom detta varit föremål för diskussion.För undersökningen har jag genomfört kvalitativa intervjuer med fem olika gymnasielärare isvenska. Svaren har sedan jämförts med vad olika språkforskare anser, detta via en tidigaregenomförd studie (Sjöstrand, 014). Under intervjuerna fick lärarna också, till skillnad frånspråkforskarna, besvara ett antal påståenden om språkriktighet, vilka senare värderats utifrånde direktiv som ges i Språkriktighetsboken (005). Påståendena användes därmed för attundersöka lärarnas attityder till, och kunskaper om, språkriktighet.Undersökningen visar att svensklärarna i min studie generellt sett ställer låga krav på eleversspråkriktighet vid sin bedömning. De framhäver att elevernas språkliga kompetenser ärbristfälliga när de kommer från grundskolan, vilket gör att det inte är rimligt att kräva ettkorrekt språkbruk – trots att det står angivet i kunskapskraven. Undersökningen visar ocksåvissa tendenser som indikerar att de aktuella svensklärarna själva är ur fas när det kommer tilldagens språkriktighetsdebatt. Därtill visar undersökningen också att lärarna i sin undervisningibland tenderar att förmedla föråldrade normer och riktlinjer för språkriktighet.