Att få se, få höra och få veta : Perifrastiska uttryck av inkoativitet och futurum i skriven svenska

Sammanfattning: Denna studie undersöker samspelet mellan de semantiska kategorierna inkoativitet, futurum och modalitet i få/får/fick/fått + perceptionsverbskonstruktioner i skriven svenska , samt om det går att systematiskt skilja mellan dessa kategorier i form av frekvens och kontext. Enligt Åke Viberg framstår få som rätt språkspecifikt i sitt polysema omfång jämfört med andra europeiska språk, såsom engelska, finska, tyska och franska (Viberg 2009: 105, 119, 2012: 1413). Vidare påstår han att perceptionsverben se, höra och veta i samband med få som hjälpverb (få + perceptionsverb) uttrycker inkoativitet och även att den inkoativa betydelsen är semantiskt nära besläktad med futurum (Viberg 2002: 123, 2012: 1444). Inkoativitet innebär ett predikats uttryck för övergång (Bybee et al., 1994), ofta utan någon som helst hänvisning till vad som orsakar det övergående skedet (Viberg 2002: s.129). Studien är en korpusundersökning baserad på skönlitterära texter och pressmaterial från 70- till 90-talet, där 50 meningar per perceptionsverb analyseras utifrån de semantiska kategorier de anses uttrycka. Resultaten tyder på att det inte går att semantiskt kategorisera konstruktionerna få + perceptionsverb som en kategori för sig, som uttrycker inkoativitet och futurum. Konstruktionerna uppvisar en viss semantisk relation till futurum och inkoativa betydelser men är även i stor utsträckning kopplade till andra funktioner av få + verb i infinitiv, särskilt modalitet. Undersökningen tillför en ökad förståelse för få:s polysema grammatiska beteende samt bidrar till den allmänna förståelsen för tempus, aspekt och modalitet i svenska.