Typ av ingrepp och miljöns påverkan på immobiliseringsstrategier på tiger

Sammanfattning: Sövning av tigrar, såväl vilda som de i fångenskap, innebär alltid en säkerhetsrisk för både djuret och personalen på grund av eventuella anestesikomplikationer och den uppenbara livsfara dessa djur utgör för människan. En sammanvägning av önskade effekter, fruktade biverkningar, djurets hälsostatus, veterinärens preferenser och preparatens tillgänglihet är bara några av de parametrar som avgör vilket anestesiprotokoll, alltså vilka kombinationer och doseringar av sövningsmedel, man väljer att utnyttja vid immobilisering av dessa djur. Dessutom skiljer sig förutsättningarna för en lyckad sövning mellan vilda tigrar och de i en djurparksmiljö, och anestesiprotokollen tenderar därför att se annorlunda ut. Exempelvis är en relativt snabb återhämtning att föredra hos vilda tigrar, då de riskerar att fara illa i naturen om de förblir motoriskt och mentalt nedsatta för länge. Tvärtom är en något långsammare återhämtning önskvärd i en djurparksmiljö då det blir en säkrare arbetsmiljö för personalen. Syftet med denna litteraturstudie var att utforska de anestesiprotokoll som utnyttjas vid sövning av tigrar för diverse olika ingrepp och behandlingar. Ett stort fokus var att belysa de perianestetiska komplikationer som tenderar att uppstå hos dessa djur och härleda deras uppkomst. Slutmålet var att framställa två egna anestesiprotokoll, innehållande rekommendationer för anestesimedel och doseringar, baserat på information från publicerade artiklar, facklitteratur och synpunkter från djurparksveterinärer – ett protokoll avsett för sövning av djurparkstigrar, och ett annat för vilda individer. Tre vanligt förekommande anestesiprotkoll som utnyttjas på både vilda tigrar och de i fångenskap jämfördes med varandra - ett ketamin/medetomidin-, ett ketamin/xylazin-, och ett Zoletil©baserat protokoll. Efter att ha jämfört parametrar som induktioner och återhämtningar (tid och kvalité), anestesidjup samt upplevda perianestetiska komplikationer utsågs Zoletil© utgöra det mest lämpliga anestesimedlet att använda på tigrar i djurpark tack vare exempelvis den längre återhämtningstiden – vilket innebär större säkerhet för personalen. Mitt förslag är att administrera 1mg/kg Zoletil© kombinerat med 0,015 mg/kg medetomidin, underhålla med isofluran om utrustning finns (annars 1,5 mg/kg ketamin vid tecken på otillräckligt anestesidjup), och slutligen reversera med ca 0,060 mg/kg atipamezol. Vid sövning av vilda tigrar ute i fält lämpar sig hellre ett ketamin/medetomidinbaserat protokoll. Förslagsvis kan 3 mg/kg ketamin utnyttjas kombinerat med 0,070 mg/kg medetomidin. Underhållet av anestesin bör göras med ketamin eftersom utrustning för inhalationsanestesi oftast inte finns tillgängligt ute i fält, och 1,5 mg/kg kan administreras vid tecken på för ytlig anestesi. Reversering kan göras med atipamezol, doserat till 0,35 mg/kg vid ingreppets slut.