Idioten. Romanen om den goda människan : Furst Mysjkin som den gestaltade idén om godhet

Sammanfattning: En studie om godhetens idé, gestaltad i karaktären furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs roman Idioten. Teoretisk utgångspunkt för analysen av romanens etiska och religiösa innehåll är västerländsk idealism och rysk-ortodox tradition. Genom att använda de narratologiska begreppen story och plot undersöks berättelserna kring varat, tiden och döden,samt Mysjkin som godhetens idé. I den övergripande storyn om 'idioten' transformeras en kantiansk kunskapssyn på förnuftet till en dårskapsfilosofi, vilken har sina rötter i den apofatiska teologin, en negativ teologi som ser på kunskap som icke-vetande. Frågan om förnuft och tro behandlas bland annat i samband med Hans Holbein d. y:s tavla "Den döde Kristus i graven". Genom en analys utifrån Charles Sanders Peirce's semiotiska teckensystem och Dionysios Areopagitas ikonteologi framträder en tolkning, där 'fula symboler' betecknar det gudomliga. Romanens plot, den organiserade berättelsen, handlar om hur fursten kommer till det syndiga Sankt Petersburg och blir delaktig i Rysslands samtida moderna tid. Gérard Genettes intertextuella teorier om indirekt transformation mellan texter används för att jämföra romanens form och innehåll med Johannesevangeliets. Med hjälp av Michail Bachtins handlingsfilosofi och hans kronotop-begrepp analyseras furstens möten och samtal med medmänniskan, 'den andre'. I denna dialog växer romanens budskap fram: tillvaron är en ständig kamp mellan onda och goda krafter, där det är viktigt att, likt en riddare, kämpa för godhetens seger.