Med mitt hjärta i din hand : En studie av vuxna pacemakerpatienters identitetsskapandeoch sjukvårdens ansvar i denna process

Sammanfattning: Centralt i denna studie är hur vuxna pacemakerbärare 20–49 år, konstruerar sin identitet irelation till sin pacemaker och framtid utifrån den socialkonstruktionistiska ansatsen. Fokusär hur språket skapar och konstruerar våra identiteter. Metoden i studien behandlades utifråndiskurspsykologi och narrativ ansats som kombinerades med verktyget tidsjag.Forskningsfokus är hur tal och text är retoriskt organiserade för att förorsaka handlingar.Ledande är hur diskursen används i handlingar, konstituerar händelser, och är vägledande förvilka identiteter som människor kan tillskriva sig. Resultatet visade att det framträdde tre övergripande mönster att resonera på i förhållande tillsin pacemaker och framtid. Under första mönstret inbillningssjuk pendladepacemakerbärarna mellan att framhäva sin erfarenhet, innefattande oro, ångest, oförståelseoch begränsningar. Under andra mönstret framfördes sökande av identifikation och nyttförhållningsätt kontra inträdets legitimitet; att värdet av att få socialt stöd betraktades somett behov. Det tredje mönstret för pacemakerbärarna var att betona en kontroll över sinsjukdom, hantera den d.v.s. utfasning. Rätt balans upprättades genom positiv inställning ochkunskap samt en approach att agera hjälpare om det råder brist på socialt stöd. Sammantaget kunde det ses att pacemakerbärarnas resonemang många gånger präglades avretoriska resurser i förhandling kring sitt identitetsskapande som visade på ideologisktdilemma som pacemakerbärarna befann sig i, där tolkningsrepertoarer möttes. Den tydligasteresurs var mestadels tid, då den avslöjar erfarenheten och ger eftertryck åt upplevelser –identiteter i process. Det som denna studie tillför till tidigare forskning är att behov finns att sätta in individuellarehabiliteringsplaner. Exempelvis stödgrupper bestående av andra pacemakerbärare. Studienvisar på att den vuxna pacemakerbäraren har behövligheter att kunna relatera sig till andramed liknande erfarenheter och få tala om sin oro och ångest. Socialt stöd behövs för att kunnabygga sig själv och bidra till nutida identitetskonstruktion och acceptans.