Skadestånd enligt FHL : Finns där ett golv?

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Jönköping/IHH, Rättsvetenskap

Författare: Suzan Polat; [2008]

Nyckelord: företagshemlighet; skadestånd;

Sammanfattning:

De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit.

Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut.

En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)