Det prehospitala mötet mellan två specialistkompetenser : ambulanssjuksköterskans och anestesisjuksköterskans upplevelser av samarbetet vid omhändertagandet av den svårt sjuke eller skadade patienten

Detta är en Magister-uppsats från Sophiahemmet Högskola

Sammanfattning: Vid omhändertagande av en svårt sjuk eller allvarligt skadad människa är det essentiellt att samarbetet mellan den prehospitala personalen på plats fungerar. Frågor så som vem som har högst medicinsk kompetens och vem som leder arbetet spelar också en stor roll för att ett bra teamarbete skall komma till stånd. I en sådan situation i Stockholms Läns Landsting möts två sjuksköterskekompetenser, specialistsjuksköterskan i ambulanssjukvård och specialistsjuksköterskan i anestesisjukvård. Den ena i ambulans och den andra i förstärkningsenhet så som akutbil eller helikopter. I de medicinska riktlinjerna för ambulanssjukvården i Stockholm står att högst formell medicinsk kompetens innehar det medicinska ansvaret. I de fall då två specialistsjuksköterskor med olika specialistutbildning men med samma formella medicinska kompetens samverkar kring patienten innehas det medicinska ansvaret av sjuksköterskan med mest lämpad kompetens. Detta ger utrymme för tolkningar och kan ge upphov till oklarheter om vem som har det medicinska ansvaret baserat på olika kompetensfokus. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans och anestesisjuksköterskans upplevelse av samarbetet vid prio1-larm avseende vem som innehar det medicinska ansvaret och identifiera faktorer som påverkar samarbetet. Som metod användes en kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys. Utifrån en intervjuguide baserad på Critical Incident Technique (CIT) genomfördes tre fokusgruppsintervjuer. Sex ambulanssjuksköterskor och fyra anestesisjuksköterskor deltog i studien vilket resulterade i att 31 kritiska incidenter beskrevs. Insamlat material analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Ur resultatet framkommer två huvudområden av betydelse för specialistsjuksköterskornas upplevelse av samarbetet. Hantering genom situationsanpassning utifrån kategorierna uppfattning om kompetensnivå, uppfattning om ansvarsfördelning och uppfattning om trygghetsgenererande faktorer samt Hantering genom resursoptimering utifrån kategorierna att leda och samarbete. De slutsatser som kan dras från resultatet är att specialistsjuksköterskorna genom att visa kollegial respekt för varandras kompetens, anpassa sig utifrån förutsättningar och använda befintliga resurser på rätt sätt skapar ett fungerande samarbete kring patienten. Genom detta undviker de att hamna i en konflikt med kollegan orsakad av oenighet om vilken specialistkompetens som är mest lämpad att inneha det medicinska ansvaret under det aktuella omhändertagandet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)