Riksintressen för kulturmiljövården – Prövningar i mark- och miljööverdomstolen 2011–2019

Sammanfattning: Miljöbalkens hushållningsregler syftar till att ur ett långsiktigt perspektiv säkra tillgången till viktiga mark- och vattenresurser genom ett ändamålsenligt utnyttjande. Företräde ska ges användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Flera typer av intressen har pekats ut som särskilt skyddsvärda ur ett hushållningsperspektiv, kulturmiljön är ett av dessa. För kulturmiljöer som bedöms vara av riksintresse gäller ett absolut förbud mot påtagligt skadlig påverkan. Planläggningen av mark- och vattenområden är av största vikt för utnyttjandet av dessa resurser. Denna planläggning är som utgångspunkt en kommunal angelägenhet. Hushållningsreglerna riktar sig till alla de myndigheter som kan komma att tillämpa dem i sin verksamhet. Undersökningen syftar till att beskriva vad ett riksintresse för kulturmiljövården är. Metoden som tillämpas är rättsdogmatisk. Analysen av rättspraxis anlägger också ett visst de facto-perspektiv. Framställningen består av tre huvudsakliga delar, där studien av rättspraxis är den mest omfattande. I den första delen beskrivs den materiella lagstiftningen på området, framför allt reglerna i miljöbalken och plan- och bygglagen. Innehållsmässigt ger bestämmelserna i miljöbalken inte särskilt mycket vägledning kring frågan om vad ett riksintresse för kulturmiljövården är. Den andra delen fokuserar på de ansvariga statliga myndigheternas praktiska arbete med att utpeka de riksintressanta kulturmiljöerna samt regelverket som styr detta arbete. De viktigaste aktörerna på området är Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och kommunen. Den tredje delen redogör för praxis på området. Prövningarna rör mestadels den kommunala planläggningen, men också ärenden om förhandsbesked och miljömål. Riksintressena förekommer även i ett flertal fall där hushållningsreglerna inte är direkt tillämpliga. Resultaten visar att riksintressen för kulturmiljövården är ett kulturmiljöskydd av eget slag. Till innehållet handlar det om ett skydd för vissa kulturvärden, inte ett område som det uttrycks i lagstiftningen. Skyddet är av momentan karaktär. Avgörande för skyddets omfattning är främst Riksantikvarieämbetets och Länsstyrelsens bedömningar, inte domstolarnas. Vidare visar resultaten på vissa oklarheter i rättstillämpningen, särskilt vad gäller prövningar av bygglov.