Barn och unga i 3 § LVU-domar : Att dömas till att skyddas från sig själv

Sammanfattning: Svensk barnavård och tvångsvård av barn och unga har diskuterats och problematiserats av flertalet forskare och har även varit lagstadgat sedan början av 1900-talet. Lagen och hur samhället ser på problembeteende och skyddsbehov har sedan dess förändrats. Exempelvis så var den dominerande synen, innan 1900-talet, att samhället hade en viss skyldighet att skydda och hjälpa barn och unga i nöd men präglades snarare av ett samhällsskyddande synsätt. Även vad som anses vara ett problem har förändrats över tid och korrigerats inom lagstiftningen. Hur vi människor kommer överens om vad som är normalt eller normbrytande görs dels genom sociala processer men också genom språk där vi konstruerar en gemensam verklighet som vi förhåller oss till. Lagstiftningen som sådan är en, av människan skapad, konstruktion av vad vi gemensamt anser är de normer som vi ska förhålla oss till. Därav anser vi att det är intressant att se hur barn och ungdomars normbrytande beteende skrivs fram, framställs eller konkretiseras i domar som berör tvångsvård av barn. Studiens syfte är att undersöka hur ett barns skyddsbehov och problembeteenden konstrueras i domar rörande 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För att besvara studiens syfte har följande frågeställning varit vägledande; vilka problembeteenden och skyddsbehov framställs i domar som avser vård enligt 3 § LVU? Ett kvalitativt angreppssätt har använts för att svara på studiens syfte och frågeställning. Studiens empiri består av 33 förvaltningsrättsdomar mellan åren 2012 och 2017 från en, för studien, specifik kommun. Studiens teoretiska utgångspunkt är socialkonstruktionism och tematisk analys används som analysverktyg. Studien analyseras med stöd av socialkonstruktivistisk teori och med stöd av tankar från bland andra Johanna Schiratzki, Anna Hollander, Astrid Schlytter, Lina Ponnert, Pernilla Leviner och Titti Mattsson, för att nämna några. Resultatet presenteras med stöd av fem huvudteman; brottslig verksamhet, missbruk av beroendeframkallande medel, något annat socialt nedbrytande beteende, påtaglig risk och samtycke. Samt fem subteman utifrån rekvisitet socialt nedbrytande beteende; olämpliga miljöer, missbruk, bristande skolgång, kriminalitet och sist neuropsykiatriska diagnoser och/eller annan psykisk variation. Studiens resultat visar på att de ungas skyddsbehov och problembeteende skrivs fram genom rekvisiten inom LVU lagstiftningen och att konstruktionen av dessa börjar i och med socialsekreterarens LVU-utredning och socialnämndens ansökan om vård med stöd av LVU. Resultatet visar även på att förvaltningsrätten som oftast bifaller socialnämndens ansökan om vård och i studiens empiriska material avslås endast två ansökningar. I studiens avslutande kapitel förs en diskussion om studiens slutsatser men också om vidare forskning kring konstruktionen gällande barn och ungdomars skyddsbehov och problembeteende.