Pedagogers uppfattningar om Barn/Elever med känslomässiga svårigheter

Sammanfattning: SAMMANFATTNING OCH ANALYS En vuxen kan bli arg, ledsen, besviken, glad, lycklig, vemodig med mera. Flera pedagoger svarar att man kan märka att ett barn har känslomässiga problem genom att det har svårt att ta kontakt med de andra barnen och har svårt att identifiera sina verkliga känslor i en särskild situation, vilket gör att barnet har svårt att visa sina känslor. Barnet visar ilska när han/hon blir upprörd eller barnet visar aggressivitet när han/hon inte har lust att göra någonting.Barnet måste lära sig att känna igen olika känslor hos sig själv. De flesta barn gör detta i det tidiga samspelet med sina föräldrar på ett adekvat sätt där samspelet fungerar. Om till exempel ilska eller sorg är förbjudna känslor, kan barnet ha svårt att bemöta en person som blir arg på honom. Barnet kan då istället känna ångest eftersom det inte på ett bra sätt kan förmedla sin ilska. Mitt resultat visar att förskollärarna har mycket mer kunskap om känslorna än de andra lärarna och det speglar sig genom att det första sex åren är viktiga för att barn ska få kunskaper om sina egna känslor. Om de inte lär sig dessa känslor vid denna tidiga ålder blir det svårare för grundskolpedagoger och gymnasiepedagoger att klara av de känslomässiga problemen.När det gäller beteendestörningar hos barn/elever, påpekade förskollärarna att det ofta är en fel känsla som leder till ett felaktigt beteende. Miljön som barnet lever i är även viktig för att han/hon skall kunna kontrollera sina beteenden. Grundskolpedagogerna och gymnasiepedagogerna ansåg att en elev har avvikande beteende när han/hon har svårt att koncentrera och lyssna, samt att stå stilla. Några av dem försökte säga att beteendestörningar har ett samband med fenomenet DAMP (se 2.2). För att hjälpa barn med känslomässiga problem rekommenderade pedagoger att dämpa kraftiga känslor på ett snällt sätt och att läraren bör vara observant genom att finnas som vuxen och att aldrig blunda. En viktig sak som pedagogerna påpekade var att man inte kan skynda på känsloprocessen, utan att det kräver tid och tålamod. Skickligheten är att hjälpa dem att visa rätt känsla i rätt situation, men att skapa en trygg miljö först. I grundskolor och gymnasieskolor kräver situationen att läraren frågar mycket och lyssnar uppmärksamt.När det gäller beteendestörningar kan pedagoger hjälpa på olika sätt i olika åldrar. Förskolepedagoger föredrog att uppmuntra och belöna positivt beteende och det viktigaste är att inte endast uppmärksamma de felaktiga beteendena. Grundskolepedagoger ansåg att läraren måste förmulera klara, tydliga och ”lite fyrkantiga regler” för att man ska få elevernas förtroende. Pedagogerna menade att det inte är lätt för läraren att väcka intresse hos barn/elever, men förskollärarna tyckte att man kan uppnå detta genom att först skapa en trygg miljö och ha roligt tillsammans. Betonar båda att det andra steget är att det alltid finns någonting bra och positivt hos barn och att läraren i sin roll kan hitta detta och utveckla ett intresse hos barnen. Grundskolepedagoger och gymnasiepedagoger ansåg att de kan väcka intresse genom att anknyta teori med praktik eller med aktuella händelser och att visa att de kan använda sina kunskaper i verkligheten.Pedagogerna var överens om att det bästa för att höja barns/elevers självförtroende är att belöna dem framför de andra vilket leder till att barnet verkligen kan börja tro på sig själv. Gymnasielärarna ansåg att man bör uppmärksamma små framsteg och undvika att gå in alltför mycket på misstag och alltid hitta det som är bra och tala om det.Färdigheten att kunna behandla komplexa känslor är inte lätt och ingen har tillräckligt kunskap om det. Förskollärarna anser att lärare bör ha några nödvändiga färdigheter så att vara lyhörd och ha tålamod, att kunna vissa egna känslor, att vara flexibel, att sätta gränser, att ha förmåga att sålla, försöka att finnas för alla samtidigt och att ha teoretisk kunskap om detta område.Grundskollärarna och gymnasielärarna ansåg att det är nödvändigt att läraren ibland gör avkall på undervisningen för att kunna intressera sig för eleverna. Att ha medkänsla och empatisk förmåga samt att ha förståelse för barn och ungdomar och deras behov är av yttersta vikt.Alla pedagoger ansåg att skolan ofta hittar problemet hos ett barn före föräldrarna därför att barnet/eleven börjar leka och studera i en större grupp av barn/elever. Pedagogerna menade att det är skolans uppgift att hitta sådana känslomässiga svårigheter.Den aktuella frågan om känslomässiga problem leder till beteende störningar eller tvärtom? är en svår fråga och i min undersökning visade pedagogernas svar på detta. Pedagogerna har ofta svårt att veta hur de skall handskas med emotionella problem och beteendeavvikelser hos barn/elever. Hur ska barnet/eleven förstås? Är barnets beteende bara ett uttryck för aggressivitet och okänslighet för andra, eller finns det dolda känslor av förtvivlan som visar sig på detta sätt. Att veta ”vilket är hönan och vilket är ägget” är inte lätt som en av de pedagogerna har sagt.I alla fallen trodde många av pedagogerna att känslor styr barnens/elevernas beteenden och problematiska känslor kan ge problematiskt beteenden. Däremotkan beteendeproblem finnas utan att barnet/eleven har någon känslomässig svårighet som förklarades i resultatet (se 4.11).Om man tittar noga på de olika svaren kan man säga att meningarna om vad som är beteendestörningar skiljer sig åt och det beror på vilken nivå (ålder) barnet är på och det är tydligt att förskolpedagoger har mer tid att behandla känslor än de andra pedagogerna och att de faktiskt är kunnigare när det gäller att vidta åtgärder (se avsnitt 4).