Jag vänder knäna mot varandra : Om bostadsbrist, andrahandsboende och återanvända flyttkartonger

Detta är en Master-uppsats från Konstfack/Institutionen för Konst (K)

Sammanfattning: I den här essän analyseras bostadssituationen i dagens Sverige, med fokus på Stockholm. Vilka personliga historier, minnen, anpassningar ger bostadsbristen? Vilka teoretiska och konstnärliga metoder kan beskriva och ifrågasätta denna situation? Detta arbete, både konstnärligt och teoretiskt, samlar jag under namnet Bostad sökes. Jag utgår både från egna och andras erfarenheter av andrahandsboende, runtflyttande och ständigt återanvända flyttkartonger. Utgångspunkten är att utifrån detaljberättelser visa på hur det vardagliga, personliga hänger samman med en yttre maktstruktur, en politik. Bakgrund Ett hem är mer än rätt kuddar; ett hem är makt. Det här är essäns huvudfokus: att analysera bostaden, och bostadsbristen, utifrån ett maktperspektiv, en maktstruktur som blir tydligare i en bristsituation. En osäker boendesituation ger en svag position. Vi som hyr i andrahand eller svart anpassar oss, viker oss, vänder knäna mot varandra. Bostadspolitiken i Sverige har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Under den borgerliga regeringen lades bostadsdepartementet med 1991. Dåvarande ministern Birigt Friggebo hävdade att det inte behövdes mer än ett cykel- eller tandborstdepartement. Detta visar på ett politiskt skifte där bostäder nu ses som en vara bland andra. Detta sammanföll med förändringar i konkret politik. Till exempel togs subventioner för lån till bostadsbyggen bort, och byggandet av bostäder, framför allt hyresbostäder, sjönk kraftigt. Här jämför jag med den bostadspolitiska diskussion som fördes under den förra bostadsbristen, den första halvan av 1900-talet. Den diskussion som tidigare gällt ”en god bostad åt alla” förflyttades till termer som bostadskarriär, betalningsvilja eller efterfrågeöverskott. Politiken flyttades från ett kollektivt ansvar till en individuell karriär. Teori och metod När politiken dragit sig tillbaka och gjort bostadsproblem till personliga misslyckanden är det nödvändigt att återvända till det gamla feministiska slagordet: det personliga är politiskt. Alla minnen av svartkontrakt, möbler förvarade i förråd, madrasser under vardagsrumsbord, extra hyror betalda för andrahandskonstrakt behöver ta sig ut i det offentliga. För, som Hanna Arendt fastslår, den offentliga sfären är där politisk förändring kan ske. I utkanterna av maktnätverket blir strukturerna mer tydliga, skriver Michel Foucault. Därför är det viktigt att leta i detaljer, kroppen, det personliga, de platser där vi inte tror att historia, eller politik, kan finnas. I mitt eget konstnärliga arbete har detaljer alltid varit viktiga. Ett exempel från Bostad sökes är Vågar du borra i dina väggar? Spik mot betongvägg i andrahandslägenhet (2011) som består av spikar som kroknat i försök att sätta upp hyllor och tavlor i tillfälliga boenden. I andra verk utgår jag från observationer av mitt eget beteende i en lägenhet jag hyrde svart. Hur jag under dess förhållanden började övervaka mig själv. Jag rörde mig så försiktigt i mitt eget hem att mina fötter lika gärna kunde vara ihopknutna med ett steglångt snöre (Steglängd i ett svartkontrakt – 43 cm sytråd). Även filmen Bakom min rygg (2011) har denna bakgrund. I denna korta filmsekvens syns en lägenhet genom ett titthål. Långsamt rör sig kameran genom rummen där saker ligger framme och disk står på diskbänken. Omvärldens blick tar sig in i det privata. Denna självbevakning och disciplinering märks inte bara i mitt eget beteende. I mitt verk Ungdomen har blivit tråkig (2011) har jag listat hur personer som söker bostad på blocket beskriver sig själva. Det är en lång lista över människor utan egenskaper. Rökfria, djurfria, barnfria, betalningsanmärkningsfria, men knappast fria. I slutet av essän återvänder jag till diskussionen om makt, och kopplingen mellan makt och materiella tillgångar. I den klassiska essän Ett eget rum blir författaren Virginia Woolf ombedd att föreläsa om kvinnor och litteratur. Hon kommer fram till ett kort svar på vad kvinnor behöver för att skriva litteratur: 50.000 pund om året och ett eget rum. De materiella förutsättningarna har betydelse för det konstnärliga arbetet, för att kunna ha en egen röst. Woolf skriver om hur hon får ett stort arv och hur den ekonomiska friheten är viktigare för henne än till och med den nyvunna rösträtten. Jag tänker på hur en egen bostad, åt alla, skulle vara viktigt för demokratin. Det är mer än 80 år sedan Ett eget rum skrevs, vissa saker ändras långsamt.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)