Överlåtelsebegränsningar i aktieägaravtal - om begränsat sakrättsligt skydd för belastningar av äganderätten till aktier i kupongbolag

Sammanfattning: Aktieägaravtal används flitigt av aktieägare för reglering av maktbalans och ägarstruktur. Dessa syften tillgodoses vanligen av överlåtelsebegränsningar i form av förköps- och samtyckesklausuler. För att tillföra nyhetsvärde och relevans i det praktiska rättslivet har arbetet avgränsats till aktieägaravtal mellan aktieägare i s.k. kupongbolag, vilka utgör 95 % av de svenska aktiebolagen. I Typsituationen för arbetet bryter D mot avtalade överlåtelsebegränsningar genom att överlåta aktier till utomstående E, som antas känna till avtalet. Därmed aktualiseras kopplade sanktioner i form av vite eller skadestånd. Om saken blir föremål för rättslig prövning skulle de avtalade överlåtelsebegränsningarna emellertid, enligt den allmänna uppfattningen i svensk rätt, inte tillerkännas bolagsrättslig verkan och i strid mot övriga avtalsparters vilja, skulle E införas i aktieboken som ny aktieägare. Min genomgång och analys av relevanta rättskällor visar dock att denna uppfattning, som tycks utgå från att giltigheten av förvärv ska bedömas annorlunda ur ”aktiebolagsrättsligt hänseende”, är långt ifrån självklar. Överlåtelse av aktier i kupongbolag regleras av SkbrL till skillnad från den specialreglering som gäller för kontoförda aktier i avstämningsbolag. Vilka principer som gäller för giltigheten av fång, dvs. förvärv av aktier i det här fallet, har dock inte direkt avgjorts i svensk praxis och utgör därmed en lucka i gällande rätt. De senaste åren har Sjöman argumenterat för att giltigheten av aktieförvärv ska bedömas enligt allmänna avtals- och sakrättsliga principer, i likhet med fång av övrig lös egendom. Enligt äldre avgöranden och ett alltmer förstärkt stöd i doktrin har dessa principer resulterat i en allmängiltig princip om begränsat sakrättsligt skydd. Denna allmängiltiga princip innebär skydd för avtalade överlåtelsebegränsningar avseende övrig lös egendom, så till vida att konkurrerande förvärv av tredjeman i ond tro, inte blir civilrättsligt giltiga. Undersökningen av samtliga principer enligt denna huvudlinje inkluderar även principen om kontraktuell partsbegränsning, samt rättsfigurerna medverkan till kontraktsbrott och till viss del otillbörlig intervenering i avtalsförhållande. I sin avhandling från 2010 utgår Arvidsson från splittringsförbudet för att härleda doktrinens hittills första definition av aktiebolagsrättsliga verkningar. Denna definition åtskiljer aktiebolagets inre- och yttre rättsförhållande, samt förklarar varför den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen och splittringsförbudet inte berör avtalade överlåtelsebegränsningar. Arvidssons härledningar återknyter till Sjömans huvudlinje om allmänna rättsgrundsatser – de båda huvudlinjerna härleder därmed samma sak, från associationsrättsliga respektive civilrättsliga utgångspunkter. Härmed ifrågasätts slutligen det uppenbarhetskrav som enligt förarbetena till 5 kap. 9 § ABL utgör tröskeln för att en styrelse ska kunna neka införing i aktieboken. De båda huvudlinjerna ovan återknyter till grundläggande äganderättsdefinitioner och klargör enligt min mening att en bedömning om begränsat sakrättsligt skydd blir avgörande för om E ska införas i aktieboken. Doktrin och knapphändig praxis kan enligt min mening tolkas så att E i ond tro mycket väl skulle kunna nekas införing i aktieboken. Att ett civilrättsligt ogiltigt förvärv naturligtvis inte ska bedömmas annorlunda enligt detta uppenbarhetskrav, jämte Håstads påpekande att det framstår som något av en anomali att tänka sig att en juridisk person har ett rättsligt ansvar rörande ägandet i sig själv, är ett par av mina käpphästar i kritiken mot den allmänna uppfattningen.