Långsiktiga effekter av växtföljd på avkastningen av vårsådd stråsäd

Sammanfattning: En varierad växtföljd är en vanlig tillämpad strategi för att öka grödornas avkastning och effektiviteten i resursutnyttjande. Motsatsen till detta kallas att odla i monokultur. Odlingsförsök har visat att stråsäd odlad i monokultur producerar lägre avkastning jämfört med när den odlas i en varierad växtföljd. Reduktionen i avkastning beror främst på ökat patogen- och ogrästryck. Förfrukt har stor betydelse för den studerade grödan. Att plöja ned halm kan leda till immobilisering av kväve i marken, detta gör kväve otillgängligt för grödan att ta upp. Skadegörare kan också överleva på halm mellan växtsäsonger. Ett sätt att minska överföringen av sjukdomar mellan säsonger är att bränna halmen. Långliggande försök är ett viktigt verktyg för att värdera ett odlingssystem. Syftet med denna uppsats är att bestämma de långsiktiga effekterna av att odla vårsådda stråsädesgrödor i monokultur jämfört med i en växtföljd och hur effekten påverkas av tillgången på kväve och halmbränning. De fyra hypoteserna såg ut som följande, (1) att vårsådd stråsäd odlad i växtföljd avkastar mer än vårsådd stråsäd av samma art odlad i monokultur, (2) att halmbränning minskar växtföljdens betydelse på avkastningen, (3) att kvävegödsling minskar växtföljdens betydelse på avkastningen och (4) att skillnaden i avkastning mellan vårsådd stråsäd odlad i monokultur respektive växtföljd ökar med tiden. Studien har gjort med hjälp av data från ett långliggande försök på Säby utanför Uppsala. Försöket fokuserar på vårvete, vårkorn och havre odlad i monokultur och varierad växtföljd. I försöket har fyra olika kvävemängder använts och halmen har antingen hackats eller bränts och i båda fallen plöjts ned. Data från detta försök analyserades statistiskt och en blandad modell användes för att inkludera fixa och slumpmässiga effekter. Resultatet visar att vårvete var den enda grödan med tydliga skillnader i avkastning mellan monokultur och växtföljd. Havreavkastningen skiljde inte signifikant mellan varierad växtföljd och monokultur. För vårkorn fanns ingen skillnad i avkastning mellan växtföljd och monokultur. Halmbränning gav endast ökad avkastning för vårvete. Det fanns ett samband mellan kvävegödsling och odlingssystem för havre vilket betyder att kvävegödsling minskade effekten av förfrukt. Vårvete odlad i varierad växtföljd hade en positiv avkastningstrend över tiden och monokulturerna hade negativa avkastningstrender, vilket betyder att skillnaden i avkastning mellan monokultur och växtföljd ökade med tiden. Medelavkastningarna för vårkorn och havre låg över medelavkastningarna i Uppsala län för samma grödor under samma tidperiod. Slutsatsen var att det under förhållanden som i detta långliggande försök är möjligt att odla vårsådda stråsäd i monokultur utan att avsevärt minska vårsädens avkastning. Avkastningen gynnades när halmen brändes istället för hackades och plöjdes ned. Kvävegödsling hade större betydelse för havreavkastningen odlad i monokultur än havre odlad i växtföljd.