Nya EU-rättsliga bestämmelser om företagsrekonstruktion : En analys av direktiv (EU) 2019/1023 inverkan på rekonstruktionsförfarandet i Sverige

Sammanfattning: I svensk rätt finns det i huvudsak två alternativa förfaranden när ett företag befinner sig i ekonomisk kris: konkurs och företagsrekonstruktion. Företagsrekonstruktionsförfarandet regleras i lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (LFR) och förfarandet innebär att företaget i fråga kan vidta åtgärder för att förbättra företagets resultat samt en möjlighet att förhandla med sina borgenärer om ett ackord.  LFR infördes år 1996 och lagstiftarens mål var att antalet ansökningar om att inleda rekonstruktion skulle uppgå till 500 per år. I Sverige genomförs dock cirka 200 rekonstruktioner per år och i uppsatsen presenteras problematik som kan uppstå i samband med rekonstruktionsförfarandet. Bland annat att konkursmässiga företag beviljas att inleda företagsrekonstruktion, att det finns en okunskap om förfarande hos såväl gäldenärerna som borgenärerna, att företag ofta ansöker för sent om att inleda rekonstruktion samt att det är väldigt kostsamt att rekonstruera. År 2019 antogs direktiv (EU) 2019/1023 som bland annat innehåller bestämmelser som syftar till att göra rekonstruktionsförfarandet mer effektivt. I uppsatsen analyseras det nya direktivet och syftet är att besvara om bestämmelserna i direktivet kan motverka den problematik som idag finns med rekonstruktionsförfarandet. I och med att direktivet inte är implementerat i svensk rätt samt att problematiken med rekonstruktionsförfarandet är komplex, är det svårt att på förhand besvara om det nya direktivet kan motverka problematiken. I vissa fall, finns det dock goda skäl att tro att viss problematik med rekonstruktionsförfarande kan motverkas med hjälp av direktivet. I andra fall finns det dock goda skäl att tro att problematiken inte kan motverkas med hjälp av direktivet.