Feberliv och kvinnosyn : Emil Kléen kontra moderniteten

Sammanfattning: Utgångspunkt för min uppsats är den bild av Emil Kléen som förmedlas i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. I min C-uppsats undersökte jag i vilken utsträckning Emil Kléens tryckta dikter kan kallas dekadenta, och intresset vaknade därmed för hur Kléens ”riktiga” dikter ser ut. De som ”icke kunna tryckas”. Lasse Söderberg publicerade 1980 en av Kléens otryckta sonetter i Tärningskastet, som är långt mer dekadent i sin framtoning än någon av Kléens tryckta verk. Dikten andas Baudelaire och fin-de-siécle på en nivå som i tryckt skick skulle varit otänkbart i den svenska borgerliga miljön på 1890-talet. Söderbergs porträtt av Kléen ger oss dessutom följande bild av hans tryckta alster: ” […] han skrev med en fabelaktig lätthet de allra vackraste vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätterna på den skånska slätten, som han kom ifrån.  I Kléens alster möts Baudelaire och de ”dekadenta” poeterna i hans efterföljd och ”nittiotalismen”, hembygdsromantiken, i Sverige på ett unikt sätt. Prosadikter är ett eget kapitel i en modernitetsdiskussion, vilket Lars Nylander undersöker i sin doktorsavhandling Prosadikt och modernitet. Prosadikt som gränsföreteelse i europeisk litteratur, med särskild inriktning på Skandinavien 1880-1910. Det förekommer prosadikter ibland annat Kléens Vildvin och vallmo från 1895 som har klara drag av det modernas inträngande i samtidens mentalitet, Nietzsche och ”öfvermänniskan” och en dekadent betraktelse av Venus Vulgivaga och krossandet av en geting under skaldens fot kan nämnas. I Mogen sommar, Kléens enda novellsamling, tas problemet med fri kärlek mellan borgerlighet och arbetarklass upp. En annan novell behandlar ”Tattarblodet”. Det intressanta är att med hjälp av eventuella kontrasterande tryckta och otryckta verk undersöka spänningen mellan modernitet – borgerlighet – bygderomantik i en turbulent tid i Sverige. Tiden precis innan sekelskiftet 1900. Hur ser bilden av den dekadente poeten ut i denna samtid kontra den hembygdsälskande nationalskalden? Att utveckla dessa frågeställningar i en diskussion kring mötet mellan den urbana, moderna kontinentens estetik och ett mer hembygdsromantiskt Sverige, med Kléen som indikator. Hur problematiseras denna fusion hos en poet som Kléen, som var en av de första att mottaga influenser av Baudelaire och den franska ”dekadensen” i Sverige? Dessutom en man som mötte och hade täta kontakter med både Strindberg, Söderberg och de unga gubbarne i Lund och vars liv brukar samställas med hans dekadenta ideal, och hans diktargärning som perifer hembygdspoesi.