Bränder som aldrig riktigt slocknat : En rumslig undersökning huruvida brandsläckningsinsatser (2001–2015) kan kopplas till förhöjda halter PFAS i ytvatten, fisk och sediment i Stockholm, Solna och Sundbybergs kommuner

Sammanfattning: Poly- och perfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är ett paraplybegrepp för tusentals kemikalier som delar starka kol-fluorbindningar (C-F bindningar). C-F bindningen gör ämnena mycket persistenta och har påvisat skadliga effekter hos både människor och miljö. Sedan 1980-talet har PFAS använts i samband med brandsläckning (Aqeuous Film Forming Foam (AFFF)) (Kemikalieinspektionen, 2013, s. 8), på grund av dess filmbildande förmåga och motståndskraft mot höga temperaturer. Användningen av AFFF anses vara den största källan för spridning av PFAS i svensk miljö över tid (Naturvårdsverket, 2016, s. 48). Människor/miljö som befinner sig i anslutning till flyg- eller brandövningsplatser löper störst risk att exponeras av förhöjda halter av PFAS (Naturvårdsverket, 2016, s. 80).  Syftet med denna studie var att identifiera eventuella spatiala samband mellan individuella släckningsinsatser och förhöjda halter i PFAS i ytvatten, sediment och i fiskvävnad (matriser).  Studien har beaktat samtliga släckningsinsatser med skum mellan åren (2001–2015) i tre Stockholms kommuner, där halter av i PFAS har utvärderats i respektive matris. Med hjälp av miljöövervakningsdata och andra centrala dataunderlag har databearbetning i GIS (geografiska informationssystem) möjliggjorts.   Resultaten av metodiken påvisade inga tydliga korrelationer mellan brandsläckningsinsats/brandövningsplats och förhöjda halter PFOS i respektive matris. Däremot kan ett områdes lokala förutsättningar styra viktiga faktorer som bestämmer huruvida punktutsläppet av PFAS från en brandsläckningsinsats/brandövningsplats blir kvar, eller transporteras bort från platsen. Kunskap över de lokala hydrologiska förhållandena kan vara viktigt för att kunna förutsäga hur PFAS har rört sig i yt- och grundvatten samt mark. Detta kan i sin tur leda till bättre motivering av utredning och insats av specifika områden.