Hjärterum med substans : Att vara hemlös förälder i missbruk – motverkansmodellerna, forskningen och Barnkonventionen

Sammanfattning: Den här studien sker mot bakgrund av uppgifter i nyhetsmedier där det berättats om de svårigheter som hemlösa möter om det är föräldrar till barn som inte delar deras situation i hemlöshet. Den sker också mot bakgrund av att Barnkonventionen inom kort inkorporeras i svensk lagstiftning. Studiens syfte är att undersöka hur det sociala problemet “att vara hemlös förälder i missbruk” konstrueras i vetenskapliga texter om två modeller för arbete med motverkan av hemlöshet i Sverige. Studiens syfte är också att skapa en djupare förståelse av om, och i så fall hur, nämnda modellers lösningar möjliggör för föräldern att tillgodose den rätt barnet enligt Barnkonventionen har till sina föräldrar, till bostad och till skydd, genom förälderns deltagande i respektive modell. Studiens metod är kvalitativ innehållsanalys och perspektivanalys utgör både teori och analysmetod utifrån socialkonstruktivistisk grund. De två problemperspektiv vi funnit har vi valt att kalla för ”behandling först – boende sedan” respektive ”boende först – behandling sedan”. De skiljer sig avsevärt från varandra beträffande hur det sociala problemets karaktär, orsak, konsekvenser, lösning och utveckling konstrueras. Det visar sig också finnas skillnader mellan hur problemperspektiven möjliggör tillgodoseendet av barnets rättigheter enligt Barnkonventionen. En viktig slutsats är avsaknaden av tydliga barnperspektiv i de bägge problemperspektiven. Studien finner även att ”behandling först – boende sedan” är ett problemperspektiv som bygger på en voluntaristisk orsaksförklaring medan ”boende först – behandling sedan” istället bygger på en deterministisk.