I nationens litterära minne : Synen på Sven Lidmans romaner Stensborg och Huset med de gamla fröknarna i presskritiken och litteraturhistorien

Sammanfattning:

Abstract

Sven Lidman växte upp i blygsamma förhållanden, men blev med tiden en offentlig person, en ’kändis’ i sin samtid. Han var en av det begynnande 1900-talets mest uppmärksammade författare, vars diktsamlingar och romaner väckte sensation hos samtidskritiken. Flera recensenter nämner Lidman som ett av den unga litteraturens stjärnskott. Av senare verksamma essäister och litteraturhistoriker betraktas hans författarskap som ett av de mest betydande under 1900-talets första decennier vid sidan av namn som Bo Bergman, Hjalmar Bergman, Elin Wägner, Anders Österling och andra. Stensborg och i synnerhet Huset med de gamla fröknarna lovordades av samtidskritiken och har fortsatt att komma ut i nya utgåvor. Ännu nära etthundra år efter utgivningen lever de kvar i auktoritativa litteraturhistoriska översiktsverk. Författaren så väl som hans Huset med de gamla fröknarna – vid en välvillig bedömning också Stensborg – kvalificerar sig som svenskspråkiga litterära klassiker. Detta till trots är jag för egen del mer benägen att placera Lidman och hans romaner i ett andra, lägre klassikerskikt, d.v.s. vad som i engelskspråkiga sammanhang brukar kallas ”minor classics”.

Med åren har såväl Lidmans romaner, som hans lyrik och memoarer flyttats allt längre ut i det svenska litterära minnets periferi. Hur kommer det sig då att Lidman, näst efter Hjalmar Bergman, ändå fått mest textutrymme av tiotalisterna i översiktsverken? – Jag menar att svaret kan sökas i främst tre omständigheter. Den första är den identifikation och ömsesidiga ’draghjälp’ medlemmarna i den grupp namnkunniga svenska författare, som fått beteckningen tiotalister, ger varandra. Lidman och hans romaner har, lånat glans från övriga tiotalister, men sannolikt också verksamt bidragit till att dessa och deras verk ännu inte fallit i glömska. Den andra omständigheten är att Lidmans romanteknik och estetik fungerar ovanligt väl i det som Espmark kallar ”decennietänkandet” kring författarskap. På 1910-talet, som helhet präglat av borgerlig realism, utkom Lidman med en rad realistiska romaner, som i flertalet fall utspelar sig i högborgerliga miljöer, bland officerare och finansmän, där Lidman själv vunnit burskap. Slutligen har Lidmans person och levnadsöde, ’livsdramat Lidman’, bidragit till att upprätthålla intresset för hans litterära verk. Med en nutida term kan hävdas att han med sitt liv och sin litterära produktion – avsiktligt och oavsiktligt – bidragit till att ’varumärket’ Sven Lidman och därmed också hans romaner ännu lever kvar i nationens litterära minne.

”