Omplacering för att lösa samarbetssvårigheter?

Sammanfattning: Att omplacera en arbetstagare kan vara ett sätt för en arbetsgivare att komma till rätta med samarbetssvårigheter på en arbetsplats. Omplaceringsrätten är en del av arbetsgivarens bestämmanderätt, som utgör ett viktigt fundament i svensk arbetsrätt, men begränsas bland annat av gränsen för arbetstagarens arbetsskyldighet. Till följd av Arbetsdomstolens avgörande i mål AD 1978 nr 89 kom arbetsgivarens omplaceringsrätt även att begränsas genom den så kallade Bastubadarprincipen som stadgar att en omplacering som sker till följd av personliga skäl måste kunna motiveras rättsligt med godtagbara skäl. Bastubadarprincipen är emellertid endast tillämplig om domstolen bedömer att omplaceringen är särskilt ingripande. I denna uppsats undersöks dels under vilka omständigheter en särskilt ingripande omplacering anses ha godtagbara skäl samt vilka faktorer som är avgörande i domstolens bedömning om en omplacering är särskilt ingripande eller ej. Rättspraxis visar att de faktorer som är avgörande i bedömningen om omplaceringen varit särskilt ingripande är om lönen eller andra anställningsförmåner har ändrat efter omplaceringen. En ändring av till exempel arbetsuppgifterna visade sig inte spela lika stor roll i bedömningen. Vid samarbetssvårigheter visar också rättspraxis att problemen ska vara av allvarlig art för att utgöra godtagbara skäl till en särskilt ingripande omplacering. Samarbetssvårigheterna anses vara allvarliga då det bland annat går ut över arbetsgivarens verksamhet.